Det är en märklig känsla, det där när man inser att det här är sista gången man gör en sak. Idag har vår familj varit på begravning och tagit farväl av en man i vår närhet som fick sluta sina dagar alltför tidigt. Döden är en svår och ond fiende att möta. Den är så definitiv. Ändå hyser jag samma tro och hopp att det finns en hamn på andra sidan, någon som väntar på oss där.
Jag har samtidigt funderat en del kring hur man kommer att förhålla sig när man står inför fullbordat faktum och inser att det aldrig kommer någon mer gång efter den här. Kanske kommer det att kännas starkare, kanske sorgligare. Kanske både och.
Men även här i det friska, pågående livet finns det tillfällen där man – förstås på ett mycket mindre allvarligt plan – känner en viss bävan inför insikten att detta är sista gången jag upplever detta. Första gången jag upplevde den känslan på allvar var när vi fick vårt sista barn för snart åtta år sedan, och hade beslutat att vi inte skulle ha fler. En sista gång kan man bara uppleva en enda gång. Det ligger därför något speciellt över sådana stunder.
Det var därför med viss tvekan som jag till slut tryckte på playknappen härom dagen för att lyssna till den allra sista utgivna låten med Kent. Och jo, Silver och för övrigt även de övriga tre nya låtarna som medföljde Eskilstunagruppens Best of-samling är bra. Inte överfantastiska, men inte heller svaga. Men det är ett definitivt steg när man på ett visst område plötsligt inte längre har något framför sig, bara minnen bakåt. Det finns bara ett tillfälle som blir den första gången man får den sista låten från det band som mer än något annat har löpt parallellt genom mitt vuxna liv.
För oj, vad tiden har gått. Och oj, vilken stark roll Kent under åren har fått spela för många, inklusive undertecknad. Det var ganska nära att vi körde 747 som utgångsmusik på vår vigsel. Jag hade lyckats mixa ihop en version på kassett som funkade. Men sen fick vi vad som väl bäst beskrivs som ett anfall av förstånd och valde ett annat instrumentalt stycke istället. För det finns ett svårtillgängligt drag i Joakim Bergs texter som gör att de nästan alltid skaver lite i högtidliga eller glädjefyllda sammanhang. Det är symptomatiskt att den enda Kentlåt som slagit riktig brett är singelbaksidan Utan dina andetag som sticker ut som ganska annorlunda i sin helgjutna hängivenhet. (Jo, visst är det så att även Sverige har använts i många sammanhang, men i de sammanhangen verkar man på något sätt låtsas som att svärtan och ironin i texten inte finns där.)
Det kommer säkerligen aldrig mer att finnas något annat kulturellt uttryck som följer mig på samma sätt som Kent gjort. Jag är alldeles för vuxen för att snappa upp och följa något nytt tilltal från dess linda. Jag har också haft den goda slumpen att vara några år yngre än bandmedlemmarna. Det är alltid en större utmaning att på djupet ta till sig budskapet från dem som är yngre än en själv. De som är något äldre har upplevt mer och det är därför lättare att känna delaktighet i det man vill förmedla.
Ett tecken på en riktigt god kulturskapare är när man lyckas förmedla något som bejakar och förstärker lyssnaren eller betraktarens egen upplevelse av tillvaron. Just detta är den stora styrkan i Kents musik, det som gör bandet närmast oöverträffat som skildrare av det postmoderna Sverige där Gud och auktoriteter har slängts överbord, och där människan är utlämnad åt sin egen ensamhet. Joakim Bergs texter säger inte för litet, men inte heller för mycket. Jag har använt dem i föreläsningar, böcker och det lutar åt att en strof från hans penna också får inleda det som en dag förhoppningsvis ska bli min doktorsavhandling.
Det kanske märkligaste med Kent är att de har fortsatt utvecklas även efter fem, sex, sju skivor och fortsätta vara lika fullt ut relevanta hela vägen in i mål. Det är förstås alldeles rätt att Kent begraver sig själva i och med den här turnén. Det sista albumet Då som nu för alltid från i våras tillhör bandets svagaste. Men i övrigt har de lyckats hålla inspirationen vid liv och därtill kunna mogna tillsammans med sina lyssnare.
Just dessa dagar har jag hängt på låset och lyckats skaffa en biljett till premiären på avslutningsturnén i Linköping på fredag. Det blir på något sätt en säck som knyts ihop. Det känns som evigheter sedan när jag och min kompis Markus satt hemma i hans lägenhet på Vasavägen i samma stad och lyssnade på Kents första platta och försökte lista ut vem Frank (killen som fått ge namn åt sista spåret på debutskivan) kan ha varit, och vad den blanka danken i handen egentligen kan ha haft för roll. Det var på Kårhuset i Linköping jag första gången hörde bandet live, och det är i samma stad jag på fredag upplever min sjätte konsert med dem.
Talet sex symboliserar också i bibliskt symbolspråk något ofullbordat. Så även om allt är över när Den sista sången (som jag vågar mig på en gissning blir det allra sista extranumret på repertoaren) har spelats, så sträcker sig Kents musik hela tiden efter något större, något mer fullkomligt i den trasiga tillvaro som det moderna sekulariserade Sverige utgör.
Jag ska inte på så här kort plats försöka sammanfatta Kents budskap eller rada upp citat som kan illustrera deras tilltal, kanske blir det möjlighet att göra det i andra sammanhang i framtiden. Den som vill ta del av en fylligare analys rekommenderas att försöka få tag i det nummer av tidskriften NOD från 2005 där jag för ett längre resonemang om bandets budskap fram tills då. Men bara som hopknytning vill jag citera några strofer från Falska profeter, näst sista spåret på det sista albumet, som jag tycker fångar väldigt väl den här spänningen mellan vår förment frigjorda men samtidigt ack så utsatta tid, och den längtan efter något varaktigt, något djupare som Joakim Berg ständigt återkommer till och i något slags frustration sträcker sig emot trots samtidens ifrågasättanden och förytliganden. (Därför censurerar jag heller inte bort svordomen i sista strofen.)
Gallergrindar slår igen
Murar av betong växer omkring oss
Graffiti & affischer, Peace & Love bredvid
nazismen några könsord lite religion
Vi värnar om vår tryckfrihet vi älskar
våran valfrihet
Vi tar oss friheten att hylla toleransen men vi pekar
våra anklagande fingrar
Mot allt som inte passar in här
Och även självvald ensamhet förändras när
åren går till en annan sorts ensamhet
Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller köpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Först då är det förtjänat
Förtjänar jag dig?
Tror du att jag pratar om förenklad
mytologiserad kärlek?
Nej nej
Jag pratar om gemenskap, förståelse,
solidaritet & vänskap
Så jävla dum är jag
På fredagen går sista resan för mig. Därefter sträcker vi oss vidare. Vissa av oss gör det trosvisst, andra med de längtande men samtidigt reserverade ord som Kent uttryckete i Svarta linjer från bandets främsta platta Röd.
Vita linjer
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
I en tunnel ser jag ljus
(Tänk dig för, tänk på vad du gör)
Vita linjer
(Allt har ett pris, tänk dig alltid för)
Som ett spikrakt spår mot Gud
(Tänk dig för, tänk dig alltid för)
Om man tror på sånt
Lämna ett svar