När det inte längre fanns någon återvändo, när texten “Donald Trump elected U.S. president” dök upp i rutan på CNN, och den nyvalde ledaren för den fria världen steg in på scenen för att hålla sitt segertal, då begravde jag ansiktet i händerna. Situationen var alltför absurd och generande för att jag skulle kunna med att titta på. Ändå är det nu här vi är, och det är den här verkligheten vi har att leva med.
Donald Trump framstår som en av de absolut sämst lämpade personerna att leda en supermakt. Hans impulsivitet, bristande sakkunskap, populism och narcissism är olämpliga egenskaper för vilken ledare som helst, inte minst naturligtvis för den som om några veckor ska bli världens mäktigaste politiker. Likafullt är det en sådan ledare som amerikanska folket har valt.
Eller rättare sagt: de har valt en person som tydligare än alla andra kandidater ropade ut att det är något snett med samtiden. De flesta av Donald Trumps knappa 60 miljoner väljare (något färre än Hillary fick, men sådant är nu det amerikanska valsystemet) röstade inte för en inkompetent gaphals, utan mot de etablerade politikerna, medierna och etablissemangets opinionsbildare. Det var, kanske ännu tydligare än i tidigare val, ett val mellan landsbygd och stad. Traditionell livsstil mot urban, liberal kultur som under Obamas åtta år vid makten har drivit iväg USA i radikal riktning. PEW Forum kom ifjol med en uppmärksammad studie som visade hur kristendomen under det senaste decenniet har gått tydligt bakåt i USA. Åtminstone när det gäller protestantiska mainstreamsamfund och katolska kyrkan. (Bibeltrogna, karismatiska samfund har däremot hållit emot betydligt bättre.)
Det märkliga är dock att de två krafter som har kämpat mot varandra i det här valet tycks gå i helt motsatt riktning mot vad de faktiskt förkunnar. Låt mig exemplifiera: I Donald Trumps segertal lyste religiösa tongångar och hälsningar helt med sin frånvaro. Hans livsföring och retorik har varit i stort sett fullständigt renons på kristet innehåll. Hillary Clinton citerade däremot i sitt concession speech ett bibelord av Paulus om att fortsätta göra det som är gott och inte ge upp, och hon avslutade på sedvanligt sätt “God bless you, and may God bless the United States of America.” President-elect Trump verkar däremot inte speciellt intresserad av Guds favör, han tycks hellre vilja klara sig på egen hand.
Samma sak har gällt för Barack Obama. Hans tal har ofta varit kryddade med bibliska referenser, och ett självklart avslut med en önskan om Guds välsignelse. Ändå är det just under hans presidentskap som sekulariseringen har tagit fart i USA. Hur är detta möjligt?
Svaret är att kristendom inte handlar om enbart retorik. Ord är viktiga, ingen tvekan om det. Offentliga bekännelser och ställningstaganden är viktiga delar i ett lands identitet. Men ett kristet eller sekulärt inflytande utövas på ett djupare plan än så. Det görs via etiska ställningstaganden som kan flyttar ett land bort från traditionella förhållningssätt och till individualistiskt-sekulära sådana. I USA sker sådana ställningstaganden dels genom signaler från presidenten, dels via beslut i Högsta Domstolen, dels via andra signalspråk från starka opinionsbildare.
Trots både Obamas och Clintons frommare budskap har de i praktiska vägval tagit en mer sekulär väg. Många beslut har under Obama-eran gått i just den riktningen. Det gäller samkönade äktenskap, och det gäller hela paketet av queerinspirerad politik som ibland har fått rent absurda konsekvenser, inte minst på sekulära universitet. Hillary Clinton förklarade dessutom rakt ut att hon avsåg att tillsätta domare i Högsta Domstolen med klart liberal inriktning. Det är bland annat detta storstadscentrerade liberala projekt som väljarna nu vände ryggen och röstande in en kandidat som egentligen inte själv har någon genomtänkt motideologi på de här områdena. Men han han uppfattats som den starkaste motkraften mot allt det som etablissemanget och Washington kan anses ha stått för under de senaste åtta åren.
Hur ska det då gå med en så labil och självcentrerad ledare som Trump i Vita Huset? Svaret är förstås att ingen vet. Om han väljer att styra landet som en annan brukspatron och försöker fatta alla beslut på magkänsla kan det gå riktigt, riktigt illa. Men kanske är Donald Trump såpass mogen att han erkänner sin generande brist på politisk erfarenhet och klokskap och därför lägger en större del av makten hos sina rådgivare än vad exempelvis Obama gjort. Vissa tecken tyder på det, där exempelvis hans vicepresident Mike Pence, som beskrivit sig själv som “kristen, konservativ och republikan, i den ordningen” kan antas få en större roll än vad Joe Biden haft under Obama. Om president Trump kan nöja sig med att agera lagledare och överlåta ideologiska ställningstaganden till sina rådgivare, och dessutom utse mer konservativa domare i Högsta Domstolen, då skulle slutresultatet faktiskt kunna bli att den amerikanska skutan kan segla bättre med en skeppare som inte själv kan konsten att styra båten.
Det är oerhört svårt som kristen att ställa sig bakom Donald Trumps person och uttryckssätt. Men kanske kan andra under hans ledarskap ges möjligheten att vända en del av den utveckling som dragit USA i sekulär riktning. Låt oss be och hoppas att så får bli fallet.
Lämna ett svar