Det finns tillfällen i ens liv när man såhär i efterhand är glad över att andra inte lyssnade på en. Ett sådant tillfälle jag kommer ihåg var när jag gick på högstadiet. Nian, skulle jag tro. Skolans lucia skulle utses, och om jag minns rätt så var det via elevomröstning. Vi killar tog förstås möjligheten att spexa till det lite och röstade på en kille i klassen med långt hår. Lärarna på skolan förbigick dock vårt lilla spex med tystnad och lät istället den tjej som fick flest röster bli lucia.
Detaljerna ovan är jag inte helt säker på, men däremot minns jag mycket klart vad som hände sedan. Några av oss blev ungdomligt indignerade och startade en namninsamling (jag var nog en av de drivande, kan jag föreställa mig) där vi snabbt gjorde en lista och samlade in namnteckningar med kraft på att upphäva beslutet, med motiveringen att det var gräslig diskriminiering att lucian inte fick heta Hasse. Vi lämnande kaxigt in listan i lärarrummet, varpå lärarna hanterade också denna demokratiska åsiktsyttring med att helt sonika strunta i våra rop på jämställdhet och icke-diskriminering. Varpå vi naturligtvis blev ännu mer upprörda – en kort stund. Det gick inte alltför många minuter innan vi lugnade ner oss och gick vidare med livet.
Lärarna agerade naturligtvis helt rätt. Nästan alla tonåringar sprattlar lite hitan och lite ditan och vill pröva om man kanske kan göra saker helt tvärtom. De kan vara riktigt upprörda och stökiga en liten stund, men det där lugnar oftast ner sig om bara de vuxna i närheten har kurage nog att agera moget och uthålligt och utifrån förvärvad visdom fatta beslut som inte bygger på provokation utan på vanligt sunt förnuft och livserfarenhet. För givetvis var vårt ståhej för att rösta igenom en kille som lucia inget vi egentligen ville, utan bara en alldeles vanlig tonårsprovokation som det var bra att de vuxna stävjade utan att göra någon större sak av. Det verkliga sveket hade varit om lärarna i det här fallet hade fallit till föga och uppfyllt vår upprörda önskan. Men nu valde de att stå kvar som ansvariga vuxna. Därför blev det till slut en alldeles vanlig, värdig och högtidlig luciastund istället för ett normbrytande men ganska barnsligt upptåg.
Orsaken till att jag drar mig till minnes den här episoden är naturligtvis årets alldeles kopiöst onödiga nätbråk om rasism, traditioner, et cetera et cetera. Allt som behövdes för att sätta igång den här cirkusen där en alldeles oskyldig liten kille blev offret var att några omogna tvärtom-ivrare bestämde sig för att starta en reklamkampanj där dramaturgin var utskriven på förhand. Söt och oskyldig pojke slås upp stort klassisk flickroll – folk reagerar med irritation – de “oskuldsvita” reagerar mot de förra – de “brunskjortade” reagerar slår över i hatfullhet – föräldrarna sätter stopp för cirkusen – medierna hakar på – drevet går åt alla håll. Och så avslutningsvis: debatten om debatten, vilket är där vi är just nu. Att Åhléns aktivt eller passivt nedlät sig till att kidnappas av normkritikens agenda var djupt ovärdigt. Mot den lille pojken, mot alla dem som mer eller mindre tvingas ut på banan för att kommentera, debattera, tycka och bekriga. Och inte minst faktiskt: mot Lucia själv.
Att Lucia själv kom från Sicilien och varken var svenskt blond eller afrikanskt svart har i det praktiska sammanhanget blivit mindre relevant. Det är inte bara italienska kristna kvinnor som har iklätt sig rollen som Lucia, utan även kvinnor av annan härkomst och inte alldeles sällan även icke kristna. Men det finns en viktig och alldeles omistlig detalj när man ikläder sig Lucias dräkt. Och det är att man därigenom återknyter till vem hon var. Däri ingår Lucias uthållighet att stå upp för sin kristna tro, även om luciatåget i praktiken ofta blir en slags allmän ljusbärerska i vintermörkret.
Det allvarliga historieanakronistiska tilltaget är när någon av ideologiska skäl hämtade från den egna tiden försöker kidnappa Luciagestalten för att uttrycka något som hon bevisligen inte var. Den aktuella debatten kommer ur ett av alla de tillfällen när nnågon med vett och vilja lyfter upp exempelvis Luciagestalten som något helt annat än hon faktiskt var (exempelvis som en pojke) just i syfte att uppröra genom att göra tvärtom. När detta händer, kommer också de förutsägbara reaktionerna. Vissa blir upprymda av rent normkritiska orsaker, andra blir arga för att man förändrar en tradition, en del vill vara snälla men vet inte riktigt varför de känner olust, men upplever starkt att något känns märkligt. Och så har vi de mer extrema krafterna på båda sidor som slår ut i respektive överreaktion.
Någon i det första skedet av den här dramaturgin borde ha gjort som de vanliga normala högstadielärarna på Tollarps högstadieskola i slutet av 80-talet och enkelt och vänligt sagt nej och stopp till det här mediestormsexperimentet. Det hade varit värdigast för alla.
Lämna ett svar