Det känns lite som att starta helt från scratch såhär att lansera den nya hemsidan. Lite som när jag smög igång Vem tänder stjärnorna-bloggen för fyra-fem år sedan. Första tiden var det väldigt få som hittade dit, men på senare år växte det till runt 100 sidvisningar per dag. Återstår att se hur lätt eller svårt det blir för läsare att följa med över till den här nya sidan och bloggen. Hör gärna av er med synpunkter på layout, användarvänlighet och så vidare; det finns säkert åtskilligt som jag inte tänkt på. Men jag hoppas på en god inledning och fortsatt gott samtal här på bloggen!
Jag läser idag en rätt tankeväckande intervju med SvD-krönikören Jenny Nordberg i Dagen, som anknyter ganska tydligt till det mönster som jag vill brottas med i Guldet blev till sand. Jag uppfattar henne som intresserad av andliga frågor, men tveksam till kyrkan. Inte för att kyrkan är alltför dogmatisk eller liknande, vilket ibland framförs som kyrkans stora problem. Nej, hennes frustration tycks vara riktad mot kyrkans (i det aktuella fallet Svenska Kyrkans) försumbara självförtroende, där hon devalverat sig själv till något slags trivselförening istället för att leva ut sin verkliga identitet. Och det är den frustration som jag tror att stora delar av befolkningen delar. Jenny Nordberg förklarar:
“Kyrkan vill framställa sig som en hemtrevlig innebandyförening som dessutom tar hand om hemlösa, när de i själva verket är en av Sveriges mäktigaste och rikaste institutioner, som ägnar mycket huvudbry och resurser åt att bara bevara sin egen existens. … Finns det då ens utrymme för de verkligt stora frågorna, som eventuellt gör kyrkans existens relevant för fler?”
Jag minns en gång för många år sedan när jag var på en samling i Lund med Peter Halldorf och Anders Piltz. Jag kommer inte alls ihåg vad ämnet var, det enda som minnet har bevarat oskadat är en fråga som en deltagare ställde under den avslutande frågestunden, och Anders Piltz insiktsfulla genmäle. En ung man funderade högt över kyrkans identitet, och tyckte att man kunde ägna sig mer åt lite trevliga aktiviteter som folk tycker är roliga, till exempel volleyboll. Jag kommer precis ihåg Anders Piltz knivskarpa replik (som talande nog kom direkt på volley): “Jag har personligen inget emot volleyboll – så länge jag själv slipper ägna mig åt det – men jag tycker nog att kyrkan har ett viktigare huvuduppdrag än så.”
Jag har ingen aning om Jenny Nordberg i grunden ser kyrkans uppdrag exakt likadant som jag, men frustrationen är mycket talande. Och det är den jag försöker angripa på flera sätt i den kommande boken. Det uppdrag som Jesus gav sin kropp här på jorden är inte att erbjuda lättsmälta varianter av sådana fritidsaktiviteter som erbjuds i andra delar av samhället. Uppdraget är långt mycket mer utmanande än så. Och dessutom – långt underbarare. Jag får anledning att återkomma till ämnet.
Lämna ett svar