Ikväll har jag varit bortrest och föreläst om två ganska rejäla ämnen att kombinera på en kväll: Gud existens och Bibelns trovärdighet. Men jag tycker det blev en stimulerande kväll – fast knepigt att ta sig dit. Det finns två vägar mellan Forserum och Bodafors där jag var. Den ena går via Nässjö, längre men med högre medelhastighet. Den andra går genom skogen. Den brukar jag ta, så även idag. Åtminstone på ditvägen, hem fick bli en säkrare rutt.
För ju längre in i skogen jag kom i snöyran på väg dit, desto tjockare blev snötäcket, desto svårare blev det att följa spåren från föregående bil, och desto svårare att överhuvud taget se vart vägen gick. TIll slut befann jag mig i ett kritvitt landskap där det inte längre gick att se var vägen gick. Men jag tog mig ändå fram, om än i sakta mak. Det fanns nämligen guider på vägen. De här oranga pinnarna på ömse sidor om vägen som jag aldrig annars lägger märke till, men som nu stod som fasta vägvisare med hundra meters mellanrum, de ledde mig rätt genom den vita öknen. Utan dem hade jag sannolikt fastnat i något dike någonstans.
De där pinnarna blev en tankeställare som jag tog med mig till föreläsningen om Bibeln. Visst har vi möjligheten att brottas med och pröva Bibelns texter för att bättre kunna förstå, men efter ett tags sprattlande är det många som kommer till ro och börjar fundera mer över vad Bibeln säger till oss, än vad vi säger om den. För Bibeln är och ska även fungera som en vägvisare i ett landskap där vi ibland känner att vi inte har en aning om vart vägen går. Bibeln både stakar ut vägmärken att följa på vår väg, och ger oss möjligheten till förlåtelse och nystart när vi kört i diket. När vi kan läsa och förstå Bibeln på det sättet blir Bibeln också för oss den skatt som den faktiskt är.
Lämna ett svar