Jag har idag en debattartikel i Dagen på ett centralt tema i Guldet blev till sand. Jag lånar en bild från boken om de två byggnaderna i storstadens centrum, där den nattklubb som stoltserar med ett både dyrköpt och destruktivt innehåll lockar långt fler besökare än den vänliga kyrkan som förskrämt ber om ursäkt för sig själv och lovar att inte störa besökaren över huvud taget.
Det finns en uppenbar tudelning av den nutida kyrkan i västvärlden. En del som drivs av osäkerhet och fruktan, och därför hyvlar ner varje tänkbar tröskel och gör sig själv så harmlös att ingen skräms bort, men ingen heller attraheras. Och så en del som frimodigt vågar gå mot strömmen och håller fast vid trons grunder. Förutom att den första vägen går på tvärs mot det utomordentligt utmanande och kostsamma budskap som Jesus kallar sina lärjungar till, är den dessutom rent strategiskt ett fullständigt vansinne.
Varje tid har sin egen vattendelare, en person, plats eller devis där människor väljer väg. Just i vår tid tycks denna vattendelare utgöras av Rob Bell. Om vi lämnar de strikt politiska frågorna därhän tycks det ändå ligga ett tydligt vägval i hans förslag att kyrkan måste “anpassa sig eller dö”. Min ståndpunkt är att Rob Bell har fullständigt fel. Statistiken visar att situationen är precis tvärtom.
Utöver det exempel jag tar upp i artikeln, belyser tidskriften TIME (som för övrigt just utsett den teologiskt konservative, medlemsmässigt framgångsrike och samtidigt starkt socialt arbetande pastorn Wilfredo de Jesus till en av världens 100 mest inflytelserika personer) detta tema i en annan aktuell artikel. Journalisten Mary Eberstadt tar sin utgångspunkt i en rättstvist där en amerikansk anglikansk församling delats, och en domstol fått besluta om vilken av de två församlingarna som får behålla kyrkolokalen. Föga förvånande var det den ursprunliga församlingen som bedömdes ha rätt till lokalen.
Det verklig intressanta i sammanhanget ligger dock i medlemsutvecklingen hos de två församlingar som blivit resultatet av två gruppers olika inställning i den konkreta sexualetiska fråga som – i likhet med Rob Bells princip ovan – utgör vattendelaren i nutida kristenhet. Den delen av församlingen som vann rättstvisten och som valt att följa samtidens anbefallna sexualetiska linje får behålla kyrkan med sina 174 medlemmar. Den församling som valt att hålla fast vid såväl trons teologiska som sexualetiska grunder får däremot gå vidare med sina medlemmar. Som är till antalet 2000.
Mary Eberstadt ser ett tydligt tema i amerikansk, och det får även sägas gälla kristenheten överhuvud taget. “And though exact numbers may not always be available, the larger trend is clear: this numerical division between traditionalists and reformers is also seen around the world. It’s the stricter Christian churches that typically have stronger and more vibrant congregations.”
Hon fortsätter: “So, for example, the reform-minded Church of England has closed over 1,000 churches since 1980, with some later becoming discos, spas and mosques. The traditionalist Anglican churches of the Global South, on the other hand, are packed to overflowing and still growing fast. Within the Catholic Church, similarly, the most vibrant renewal movements — Comunione e Liberazione, Opus Dei, Juventutem — are also the most orthodox. Meanwhile, African missionaries from both Protestant and Catholic churches are being dispatched to the West in record numbers — in effect, re-evangelizing the very peoples who carried the cross to men and women of the subcontinent in the first place.”
De kyrkor som väljer att sudda ut sig själva och anpassa sig och sitt budskap till omvärldens förväntningar så till den grad att man samtidigt gör sig själv samtidsmässigt irrelevant, går också tydligt numerärt bakåt. De kyrkor som istället väljer att försöka vara en termostat som förändrar temperaturen i sitt samhälle istället för att vara en termometer som bara återger temperaturen runtomkring, det är de som har framtiden för sig. Mary Eberstadt avslutar: “Traditionalists may be on the losing end of historic real estate, at least for now, as well as booed out of the public square for their views on sex. Down the road, though, they still look to possess something else critical — a growing congregation without which every church, after all, is just a bed and breakfast waiting to happen.”
Alltså – som jag avslutar dagens artikel: Vågar vi förkunna denna skatt som så utmanande, dyrköpt och livsförvandlande som den faktiskt är? Eller kanske hellre: vågar vi låta bli?
Lämna ett svar