Jag hade tänkte skriva ett lite längre inlägg om dagens så sorgesamma och samtidigt gåtfulla forskningsrapport som återgivits i medier, om hur svenska ungdomar mår allt sämre psykiskt. Dessa unga människor i överflödets land och tid har det gott materiellt. (Texten beskriver att vissa har det märkbart ekonomiskt sämre än andrat, men de har ändå oftast produkter som dator och mobiltelefon, saker som absolut inte varit någon självklarhet för våra barn). Men de upplever uppenbarligen i en stor utsatthet på andra plan. Materiellt överflöd, men psykisk trasighet, och sand, sand sand så långt ögat når.
Jag skulle ha skrivit en lite längre text om detta. Men jag fick göra om planeringen och istället sitta hos vår störste pojk och stillsamt hålla min hand på hans rygg när han kräkts i omgångar ikväll. Jag har förstås ingen aning om hur det kommer att gå i livet för våra barn. Men jag vet att det finns skatter som är dyrbarare än prylar. Det är de skatterna jag vill försöka vinna och ge vidare. Om jag lyckas vet jag inte. Men jag vill i alla fall göra det jag kan för att försöka.
Lämna ett svar