Jag råkade just se att Svenska Dagbladets Idag-sida kör en artikelserie som vurmar för det tema jag problematiserar i Guldet blev till sand. Kommer gratisekonomin att ta över samhället, eller är det egentligen bara ett nytt sätt att paketera kostnader och tillgångar? Och är gratis verkligen det godaste, eller är det så att smakar det, så kostar det också?
Jag har egentligen inga större problem med introartikeln om det penninglösa samhället. Artikeln slår ett slag för bytesekonomin som alternativ till penninghushållningen. Att människor lånar och byter är naturligtvis inget destruktivt inslag i samhället, snarare tvärtom. Artikeln sätter tvärtom sitt fokus på att värden kan ligga någon annanstans än i rent pekuniära termer. Frågan inför framtiden är förstås om den typ av bytes- och låneekonomier som artikeln belyser kommer att överleva på sikt, eller om nutidsmänniskorna hellre betalar vad som kanske i realiteten är ett överpris för produkter, hellre än att kollektivisera sin ekonomi och på något sätt sammanväva sin egen ekonomi med andras. Kanske är det senare egentligen något att hoppas på. Men jag är inte övertygad om att så kommer att bli fallet.
Inte heller den andra artikeln ser jag som sådär enormt problematisk, utöver det faktum att den intervjuade forskaren framstår som naiv i överkant, när hon menar att en stor del av gratisekonomin handlar om att hjälpa andra. Det kanske är en överdrivet hoppfull syn på människan och de drivkrafter som driver exempelvis fildelare. I likhet med Chris Andersons gratisideologi (som jag diskuterar i bokkapitlet “Dolda kostnader”) ser hon i sin kristallkula att fler företeelser i samhället kommer att bli gratis i framtiden. Det finns starka tecken på att det är en helt felaktig förståelse av samtiden.
Det blir också väldigt tydligt i den senaste artikeln i serien, när de som vill förespråka mer gratis i samhället egentligen menar något helt annat – nämligen stöld: De efternamnslösa herrarna Gustav och Jakob förklarar: “Gratiskulturen har egentligen pågått länge. Folk som registrerar billigare matvaror i butikernas självscanning eller anställda som snor med sig material från jobbet. Det händer överallt. Men det är meningslöst när bara enskilda individer gör det. Vi försöker kollektivisera de här sakerna.”
Men är detta samma sak som gratis? Självfallet inte, det är bara ett sätt att frånta någon annans varor och tjänster det värde de i realiteten har, för att ge sig själv den moraliska rätten att knycka dem för eget bruk. Och det är naturligtvis något helt annat än att skapa ett samhälle där vi broderligen vill dela med oss av de värden vi fått förmånen att vara med och skapa.
Jag är helt överens med de två, att det finns stora problem med den överdrivna konsumismen i samhället. Men jag anar att de inte bara vill avskaffa missbruk, utan även ett sunt bruk av handel med de resurser vi gemensamt skapar i samhället: “Det perfekta tillståndet vore att slippa vara konsument. Att skapa ett socialistiskt samhälle där egendom inte finns. Inga pengar, inga former för handel. Inga producenter eller konsumenter. Ett samhälle där allt hör till alla.”
Jag kan vara överens om en del av problemformuleringen. Men jag är definitivt inte överens om det utopiska och genom historien illa beprövade mål de sätter upp. Jag skulle gärna rekommendera Gustav och Jakob att läsa Guldet blev till sand. Men jag kommer definitivt inte att skänka dem en bok gratis.
Lämna ett svar