Jag skriver idag på SvD Brännpunkt tillsammans med två övriga Fellows vid Claphaminstitutet, överläkarna Albert Sundberg och Bengt Malmgren, om det förskräckande exemplet från Belgien om dödshjälp för barn.
Vår förhoppning är att exemplet ska bli en varningsklocka för oss i Sverige och en insikt i att den dörr som utgörs av aktivt dödande i sjukvården aldrig får öppnas i vårt land. Artikeltexten nedan:
Belgien avskräcker från aktiv dödshjälp
Värnandet av människolivets dyrbarhet har såhär i slutet av 2013 fått ytterligare ett allvarligt slag i Europa. Ett lagförslag om att utsträcka Belgiens lag om aktiv dödshjälp till att även innefatta barn antogs i torsdags i överhuset i landets parlament, och endast ett klubbslag i underhuset återstår nu innan Belgien blir det första landet i världen att tillåta dödshjälp på barn. Detta är något som vi beklagar djupt. Denna lag kan knappast betraktas som annat än ytterligare ett tecken på att vår kontinent tar ytterligare steg neråt på det sluttande plan, vars existens konsekvent viftas bort av dödshjälpförespråkare, men som visar allt tydligare tecken på att vara högst verkligt.
Belgien tillhör det fåtal länder i Europa och världen som infört aktiv dödshjälp. Så snart lagen infördes kom dock snart krav på att möjligheten skulle utsträckas till fler grupper. Det är en utveckling som är ovärdig ett civiliserat land. Sjukvårdens etiska hållning har sedan Hippokrates dagar alltid varit att bota, lindra och trösta, men aldrig att utföra behandling i syfte att patienten ska dö. Vår tydliga mening är att den hållningen ska gälla i Sverige även i framtiden.
I Belgien förs nu också en öppen diskussion kring fallet med en långtidsfånge som ansökt om dödshjälp med motiveringen att fängelsevistelsen orsakat honom så svårt psykiskt lidande att han inte längre ville leva. Fången har dessutom fått rätt i första instans. Fallet har fått belgiska debattörer att resa två allvarliga farhågor. Om fångens ansökan skulle gå igenom – är det då överhuvudtaget meningsfullt längre att fortsätta det preventiva arbetet mot självmord i fängelse? Och blir inte detta dessutom i praktiken ett sätt att återinföra dödsstraffet bakvägen?
När dörren väl öppnats för samhället att aktivt ta sina medborgares liv finns ingen objektivt gällande gräns för vilken väg utvecklingen tar därefter. Det som nu sker i Belgien är ytterligare en påminnelse om den princip som vi menar måste vara en grundbult i varje civiliserat samhälle: att sjukvården aldrig kan tillåtas att aktivt döda patienter.
Holland har redan tidigare infört möjligheten att med målsmans tillstånd ge aktiv dödshjälp till barn över 12 år, men Belgien är nu alltså på väg att införa detsamma för samtliga barn. Människorättsförespråkare i alla läger har riktat skarpa protester mot lagförslaget. När det först lades fram i somras skrev ett stort antal vårdanställda att en sådan lag skulle få flera allvarliga följder: dels att reducera människors tilltro till vården, och dels att försätta svårt sjuka i en än mer utsatt position.
Allra mest intressant för vårt svenska vidkommande var kanske ändå den slutsats de vårdanställda drog efter att ha betraktat den belgiska utvecklingen ur fågelperspektiv: ”Som man hade kunnat förutsäga: När man väl lyft förbudet tar vi stora kliv mot en fullkomlig trivialisering av dödshjälpen”
Lärdomarna från länder som öppnat dörren för aktiv dödshjälp är förskräckande, och de ger oss synnerligen starka skäl att hålla den dörren fortsatt stängd även i Sverige.
PER EWERT
författare till ”Ecce Homo – se människan” – en idéskrift om människovärdet
ALBERT SUNDBERG
överläkare inom anestesi och intensivvård
BENGT MALMGREN
överläkare, specialist inom psykiatri
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Lämna ett svar