Då är jag hemma igen och pustar ut efter mitt livs första besök i Almedalen. Det har varit intensivt med två egna seminarier för Claphaminstitutet om USA-valet och om utsatta kristna på svenska asylboenden, båda på skeppet Elidas däck, och båda blev både välbesökta och engagerande. Filmerna från seminarierna kommer inom kort.
(Foto: Karin Nytomt, Elida)
Själv deltog jag i ytterligare två seminariepaneler som från helt olika vinklar försökte analysera den miljö som uppstått i nutidens sekulära Sverige, ett idéhistoriskt hos tidningen Inblick om västerlandets traditionellt kristna och nutida sekulära arv, och ett hos Dagen om den sexualiserade miljö som förändrat synen på relationer och sexualitet i dagens Sverige.
Allt detta var väldigt givande, och det fanns mycket mer som jag hade önskat hinna vara med på. Men parallellt med alla de angelägna föredrag och seminarier som pågick under veckan blev jag aningen överraskad av den mingelkultur och nattliv som kännetecknade veckan, och inte minst kvällspressens rapportering av veckan. Vem minglade med vem, vilka kläder hade man, et cetera. Den sidan av Almedalsveckan påminde mer om en årsranson av kändisfester, snarare än en kraftsamling i syfte att hantera dagens brännande samhällsutmaningar. Det är en sida som jag måste medge att jag har lite svårare för.
Mitt i detta myller tog vi en välgörande mellandag med familjen där vi åkte över till Fårö, där jag kunde besöka Ingmar Bergmans grav och också den raukmiljiö där den så välkända schackscenen i Det sjunde inseglet spelades in. Det låg en stillhet och en skönhet över den där karga miljön som en vilsam motvikt till bullret inne i Visby. Det gav också en påminnelse som jag tror är ganska sund av att även om vi människor skrålar på som om döden inte fanns, så har livet ändå en slutpunkt. Det gäller att ta vara på det så länge vi har det.
Under Claphaminstitutets sista seminarium uppstod en annan situation som kändes som att den indikerade lite samma sak. På Elidas skepp höll vi seminarium där syrianen Robert Halef och syrisk-ortodoxe Josef Aslan förklarade för Migrationsverkets operative chef vilken desperat situation de kristna i Mellanöstern flyr från, och hur svårt dessa människor upplever tillvaron när de sedan kommer till ett förment öppet land som Sverige, men ändå utsätts för samma typ av förföljelse även i vårt land.
Samtidigt som detta seminarium av stort allvar pågick, stördes stämningen kring båten av ett tilltagande oväsen från strandpromenaden bortanför. Av flaggorna framgick snart att det var en demonstration på gång, och inte vilken som helst. Jag visste inte att organisationer hade tillstånd att ordna demonstrationståg under Almedalsveckan, men för ett Pridetåg fanns det uppenbarligen plats. Så samtidigt som människor blottade sin verklighet och försökte beskriva sin situation av hur kristna förföljs och dödas för sin tro tjoade och tjimmade Pridedemonstranterna nedanför på och tog över mycket av det offentliga rummet, tydligen utan att reflektera över att seminarier med allvarligt budskap pågick några meter ifrån dem. Exakt vilket -. om något – budskap som gapades ut i just det här demonstrationståget vet jag inte, men jag skulle bli åtminstone en smula förvånad om huvudbudskapet var om att försvara ett unikt och okränkbart människovärde, så som politiker till höger och vänster vill påskina. Vad budskapet än var, så var det iallafall inte hänsyn till omgivningen.
Ibland är det rätt att ropa i politikens värld. Men det måste finnas utrymme för viskningarna också. Som Bergman kanske skulle ha uttryckt saken.
Lämna ett svar