I dagens ledare skriver jag om vikten av att kunna framföra relevant kritik, samtidigt som man använder ett språkbruk som inte provocerar bara för sakens skull, samtidigt som man måste vara beredd att också själv tåla en kritisk granskning.
Jag skriver: “I en öppen demokrati ska varje religion och ideologi kunna ta en saklig kritik, ja, det är till och med tillåtet att fälla dumdristiga eller direkt felaktiga omdömen utan att behöva frukta för våldsdåd från dem som eventuellt upplever sig kränkta. Men det är lika rimligt att alla grupper i samhället väljer att också behandla andra med samma respekt som man själv önskar få. Jesus själv var ett lysande exempel på en man där hård kritik och djupaste kärlek gick hand i hand. Honom skulle alla grupper i samhället göra väl i att lära av.”
I texten fick jag bara rum med relationen kristendom-islam. Men de senaste dagarna har samtidigt bjudit på en annan dimension som tyvärr inte fick plats i dagens ledartext, men som jag vill passa på att belysa här. Det arabisk-muslimska kravet på att den judiska staten ska utplånas, och om den inte kan utplånas, så ska omvärlden iallafall tvingas acceptera kraven på att landet ska osynliggöras, dess invånare förminskas, ignoreras och behandlas såsom icke mänskliga.
Bilderna från Rio-OS på den egyptiske judobrottaren som begår det olympiska majestätsbrottet att vägra hälsa på sin judiske motståndare säger mer än tusen ord, och som någon har skrivit: Den uttrycker ett helt århundrade av mellanösternkonflikt i en enda bild.
Som om inte detta gravt osportsliga uppträdande vore nog, har den åtföljts av flera andra fall där idrottare eller ledare har agerat mot judiska tävlande på ett sätt som väcker tankarna till mellanstadieskolgårdens mobbningssituationer när ingen vuxen ser. Eller 1930-talets Tyskland. Där alla såg. Och i den här judomatchen, inför världens tevekameror, så ser alla.
Aporopå Tyskland förresten, så återberättar Lotta Lundberg i en kulturkrönika i Svenska Dagbladet den iskalla responsen som den judiske filmregissören Claude Lanzmann – mannen bakom filmverket Shoah som beskriver Förintelsen – hur han som nutida gäst på ett av Berlins flottaste hotell plötsligt inte kunde hitta sitt eget land på telefonlistan i sitt hotellrum:
“På listan med landsnummer som ligger på de flesta hotellrum finns inte Israel. Sverige, Ukraina, Saudiarabien, Irland och Iran – alla de andra numren finns där. Men till Israel kan man inte ringa direkt från Kempinski.
Han talar med receptionisten – själv jude- som djupt beklagar och meddelar att det stör och upprör de arabiska gästerna och därför har hotelledningen beordrat nya listor. Utan Israel.”
Precis samma attityd genomförd i praktiken, i just den stad som orkestrerade historiens största brott.
Har 1900-talets historia lärt oss någonting över huvud taget? Världen tycks under alla omständigheter ha lärt sig själv att tiga inför hatet mot de redan hatade. Man skäms – å allas vägnar.
Lämna ett svar