Som vanligt utgör årets Melodifestival årets kanske viktigaste populärkulturella tilldragelse. Som vanligt ömsom vin, ömsom ytligt glittrigt men på djupet halvsunkigt vatten. Dock saknades kanske det riktigt fina vinet just i år, låtmässigt beträffat. Men två saker tycker jag stack ut av positiv karaktär i kvällens final.
Det ena var förstås Carola, som utom tävlan lyste klarare än alla övriga deltagares stjärnor. Som ni som följt mig på gamla bloggen noterat hyser jag en oerhörd beundran för denna kvinna som brukar hela sin sångförmåga och energi utan att be om ursäkt för vare sig själv eller den Gud som gett oss livet och musiken. Minns ni den gångna nyårsnatten när hon invigde det nya året på Skansen med de utmanande orden “Säg mig var du står”. Det råder ingen som helst tvekan för svenska folket var Carola själv står. Hon står på fast mark, med Gud och på den Bibel hon lutade sig mot när hon vann för – ja hjälp vad tiden går – 30 år sedan. Och jag tror att nästan alla svenskar högaktar henne för hennes värme och rakhet. Rätt många värjer sig förstås ändå mot hennes frimodighet och hånar henne, för den stör vår försiktighet och ovilja att ta ställning. Men precis likadant gjorde de förstås även mot Jesus från Nasaret.
Den andra positiva saken som stack ut var aftonens oväntade vinnare Robin Stjernberg. Han är lite oslipad, kanske omogen och kanske löper risken att trampa fel både här och där på den nya bana som han nu anträtt. Men hans oförställda glädje och förundran inför segern var god att se. Klart bättre än världsvana konkurrenter som nog hade längre till den där förundran. Trevligt budkap var det också i sången, om jag kommer ihåg texten rätt nu: “No matter if the sky will fall, I´’ll survive it all, because of you”
Som Carola själv kanske skulle ha uttryckt saken.
Lämna ett svar