Det har varit en tämligen hektisk vecka, både på det stora och det lilla planet. Grekland står ännu mer på randen av konkurs än tidigare, och våldet i andra delar av världen fortskrider. På svenskt territorium har det varit Almedalen för hela slanten, varav jag kan rekommendera Claphaminstitutets två seminarier som jag lagt en del tid på att administrera härifrån fastlandet. Det andra av institutets seminarier handlade för övrigt om hur den kristna tron kan upplevas som så generande också i ett land som säger sig värna mångfald, ett ämne som jag också återkom till i min ledare i Världen Idag i fredags.
Samtidigt är det just nu mer närliggande saker som ligger högst upp i tankarna hos mig. Klockan har i skrivande stund rullat över midnatt, och senare idag tisdag ska jag låta döda en vän. En fyrbent sådan, ska tilläggas. Det är familjens katt Simson som nu ska ta steget över till de sälla jaktmarkerna. Han lyckades för övrigt hålla sig gömd och därför smita undan det bokade tillfället i torsdags, och har därför nu på övertid fått leva under lite hospiceliknande förhållanden, men extra fin mat och extra ompysslande under sina sista dagar. Vår andra katt Blomma (mer om henne finner du för övrigt på sid 75f i Guldet blev till sand) ska ha ungar om en dryg vecka, och den gamle som har lite ont och börjat bli ganska stingslig och oberäknelig skulle inte klara av den perioden. Hon gick rätt hårt åt sin företrädare i huset förra gången hon fick ungar för tre år sen, och vi finner det bättre att skona honom från den hetsjakt hon skulle utsätta honom för i avsikt att skydda sina ungar.
Jag anar att det hela kommer att bli en känslomässigt utmanande tilldragelse. Simson (som för övrigt fick det namnet i hopp om att han skulle vara såpass karsk att han till skillnad från sin företrädare kunde hålla grannhusens katter borta från reviret) är bara en katt, men det är ändå en långvarig fyrbent vän som jag ska ta över gränsen med veterinärens spruta som hjälpmedel. Efteråt ska jag tillsammans med barnen ge den gamle katten en hedervärd begravning längst bak i trädgården.
Den eftertänksamme undrar nu kanske över varför jag ändå i barmhärtighetens namn väljer att aktivt döda vårt husdjur. Är det då inte också rätt att hjälpa en medmänniska att dö, så som Miljöpartiet vill införa? Nej, jag vill ta tillfället i akt att påpeka att det moraliskt handlar om vitt skilda saker. På flera sätt.
Att aktivt döda en annan människa går i lagens mening under namnet mord, eller möjligen dråp, beroende på grad av aktiv planering, och är lagens grövsta brott, och ger i fallet mord lagens strängaste straff. Att döda ett djur är inte olagligt, vare sig det sker vid slakt, jakt eller på annat sätt. Att plåga ett djur i livet eller till döds är mot lagen, men dödande i sig är det inte. Vi alla behandlar nämligen instinktivt djur och människor på olika sätt, och ger dem olika moralisk status.
Detta är en inställning som är djupt rotad i vårt samvete. Människan har och bör ha ett unikt, högt och okränkbart värde. Att behandla människor som vi gör med djur innebär aldrig i praktiken att djurens värde upphöjs, utan istället att människans värde sänks. Riskerna med att börja avliva människor vid sjukdom, smärta eller andra problem skulle utsätta sjukvården och närstående för en oöverblickbar press att avsluta människor som kostar för mycket pengar, tid eller engagemang. Att öppna en dörr där sjukvården får rätten att aktivt döda patienter inleder ett sluttande plan där det är mycket svårt att förutse hur allvarliga konsenvenserna blir. Belgien är ett exempel på den nedåtgående spiralen när väl dörren öppnats.
Samhället läger stora resurser på att avvärja risken för självmord i utsatta livsfaser. Det vore då mycket motsägelsefullt om sjukvården av alla instanser i samhället skulle gå motsatt väg och både bejaka och dessutom utföra den dödande handlingen när medborgare inte längre önskar leva. Nej, sjukvården har ett annat uppdrag för att möta människor i livets svåra stunder. Sjukvårdens uppgift bör fortsatt vara att ibland bota, ofta lindra, alltid trösta, så som den hippokratiska eden föreskriver. Men sjukvården ska aldrig avliva. Där går veterinärens och läkarens uppdrag isär. Tur är väl det.
Därför kommer jag under tisdagen att med starkt vemod hjälpa vår Simson att dö. Och samtidigt glädja mig över att han inte är en människa.
Lämna ett svar