Ikväll har jag tittat på dokumentärfilmen Tusen bitar om Björn Afzelius liv. Det är onekligen en välgjord dokumentär, där filmskaparna har lyckats väldigt väl med att sätta samman gammalt och nytt material för att sammanställa en gripande berättelse om den framgångsrike progg-/vis-/popsångaren.
Det som griper tag mest i den filmatiserade berättelsen är ändå inte det som skedde med sångaren själv, utan hur han hanterade människorna omkring sig. Jag minns att recensionerna när filmen kom för två år sedan med viss förfäran noterade hur ärligt den beskrev Afzelius relation till kvinnorna. För pluralis var de. Det var verkligen en kvinna i varje hamn, som en av hans turnékompisar formulerade det.
I vår kultur är det fult att moralisera – att säga rakt ut att en livsstil är moraliskt bättre än någon annan. Men filmen om Björn Afzelius liv visar ändå på ett mycket naket sätt vilken skada man kan åsamka genom att göra sina medmänniskor till slit-och-slängprodukter. Hans spelkamrater försökte då och då ta upp hur de såg på hans ständiga utbyte av kvinnor. För det har ett pris attt ideligen söka nya kontakter så som andan – eller ska vi snarare säga kroppen – faller på. Både för en själv och för de som upplever sig svikna, bortkastade som ett använt plagg som inte längre behövs. Att uppleva uppbrott i sina närmaste familjerelationer är inte Happy,happy. Inte i den verkliga världen.
Nu verkar det ändå som att sångaren mot slutet av sitt liv lyckades uprätta mycket av sin relation till sina döttrar som fick växa upp hos varsina mödrar men med en till synes ytterst frånvarande pappa. Det är gott så. Det är inte alla som får uppleva en sådan period av helande.
Det finns en nerv i flera av Björn Afzelius sånger, som har gett honom den plats han har i det svenska folkdjupet. Det finns dock en text som jag inte minns mig ha hört tidigare, men som var väldigt vacker. En sång som fångar insikten hos en man som löpt en stor del av sitt livs lopp, och börjar inse hur baksidan av livsmyntet ser ut. Att bara rusa på i jakt efter nya upplevelser leder i längden ingenstans. Människan behöver en plats där hon kan söka för att finna en flämtande hoppets låga.
Du vet att jag aldrig trott på nån Gud, men ibland går jag in i Hans hus.
Så när skymningen faller i morgon så går jag i kyrkan och tänder två ljus;
Det ena för dom jag har sårat, för vännerna som jag försmått,
och för tårarna som dom gråtit för min skull.
Det andra för att jag ska finna en kärlek som orkar bestå,
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.
Ur “Två ljus” Tusen bitar (1990)
Lämna ett svar