Gårdagens Europvision-festival gick mig inte alldeles spårlöst förbi, men satte ändå inga djupare intryck. Men som det väldiga samtidskulturella uttryck den är försöker jag ändå reflektera lite över vilka signaler den sänder.
Vinnarlåten satte sig för det första inte speciellt starkt, jag kommer i skrivande stund inte ens ihåg hur den går, även om den inte alls var pjåkig. (Vår familj var flamländsk i överkant och lade en röst på den melankloliska holländskan och den glade belgaren.) Men som vanligt finns den här spänningsfältet mellan något omogna provokationer (alltsom oftast mot traditionella kristna värden), rent trams (greker som ropar på att eftersom de försökt med att få allt annat gratis så kan väl även alkohol vara det) och en djup längtan efter det värdiga, det rena och det sanna (det spröda holländska bidraget snuddade vid det senare).
Men mest av allt tyckte jag att framför allt det senare illustrarades så väl i den intervju med allas vår Carola som gick i ett annat teveprogram tidigare under kvällen. Många – faktiskt även kristna – skruvar lite generat på sig när hennes namn nämns. Men det jag tror att många generar sig över är Carolas totala rakhet i sin kommunikation – en rakhet som ytterst få av oss andra har. Och det kanske är något som vi egentligen känner oss något skamsna för. Inte en intervju, inte ett framträdande utan att Carola frimodigt och varmt förmedlar sin kärlek till Gud, hur hon upplevt hans kärlek tillbaka, samt hur hon inte sätter sig själv och sin karriär främst i sina val, utan har ett högre syfte än så med sin sång.
Det är den hängivenheten som provocerar och attraherar. Carola får ta en hel del elaka angrepp för det hon säger och är. Men det visar bara att ett äkta och utmanande hjärta tar där det känns. Och det behövs synnerligt väl i vår tid.
Lämna ett svar