Såhär i början av Stilla veckan har jag gjort klart de tidningsintervjuer om boken som var inbokade, och ägnar nu tiden åt att sätta manus till releaseföreställningen nästa onsdag. I förrgår palmsöndagen gjorde jag min egen personliga markering av inledningen på Stilla veckan, och halade vimpeln på flaggstången härutanför huset. Precis som kyrkor traditionellt kläs av prydnader och liknande till långfredagen blir min egna avklädda flaggstång för mig en symbol för stillheten inför den tid på året då vi helighåller historiens största offer. Så när jag på påskdagen igen får hissa hela den korsbeklädda fanan är det i översvallande glädje över att det största offret också ledde till den största av segrar.
Jag noterar också en viktig – om än självfallet i mycket mindre format – seger hos Skolverket, som slagit fast att kristna skolelever självfallet äger den mänskliga rättigheten att kommunicera sin tro på sin skola. Skolverkets avdelningschef Ragnar Eliasson svarar de rektorer som velat förbjuda elever att berätta om sin tro: “Men religionsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet och det finns stort utrymme för elever att informera och göra reklam för en viss livsåskådning. Men det måste ske med anständighet och inte vara integritetskränkande. Konstigare än så tycker jag inte att det är.”
Jag har tagit upp frågan på Vem tänder stjärnorna-bloggen och i Liv och Rätt. Debatten i frågan har varit både märklig och tråkig, och det var en välkommen markering. Eliasson beklagar att “vi har hamnat i ett läge där människor i det sekulära samhället förväntas vara emot religion i stället för att betona friheten att utöva den. Där behöver vi ändra synsätt.” Klokt sagt. Låt oss hoppas att samtalet framöver får vara just samtal istället för förbudsivrande.
Lämna ett svar