Det är bara att erkänna. Jag hade fel. Precis som nästan alla andra, i och för sig. Men det tar inte bort faktum. Jag trodde aldrig vi skulle stå där i fredags och se Donald Trump sväras in som Förenta Staternas 45:e president.
Redan efter den första debatten mellan de republikanska kandidaterna skrev jag på Världen Idags Opinionsblogg att frågan inte gällde om utan när Trump skulle trampa så gravt i klaveret att han straffade ut sig ur leken. För första gången i mitt liv låg jag vaken och följde rösträkningen i nomineringsmötet i Iowa. Lättad somnade jag om i vetskapen om att Trump bara kom tvåa, och eftersom hans kampanj byggde på att han är en vinnare så skulle det snart vara slut.
Jag skrev efter tevedebatten som han struntade i eftersom han ogillade den kvinnliga programledaren att nu gick nog stolthet före fall. Och när opinonsmätningarna pekade tydligt i Clintons riktning veckorna före valet så skrev jag en sista gång att nu är nog the Donalds öde beseglat.
Och ändå hamnade USA och världen där vi hamnade. Jag – och nästan alla andra – underskattade raseriet hos den arbetarklass som lämnade demokraterna och gick över till den självcentrerade kandidat som lovade att göra America great again. Och så stod vi då där i fredags, i en av de märkligaste ceremonier jag upplevt.
Den kändes å ena sidan djupt ovärdig, med en insvuren president som nästan inte uppfyller något av de krav vi brukar ställa på en god ledare. Hans tal saknade djup, ödmjukhet och ledarskap. Jag kan ställa mig kritisk till en rad inslag i Barack Obamas politiska vägval. Men han hade en värdighet i sitt ledarskap som USA:s president som Trump helt tycks sakna förmåga att visa.
Samtidigt låg den en verklig värdighet i hela inramningen av ceremonin, med en historiskt inramning, med bibelläsning och bön både före och efter Trumps installation. Det är det här tämligen surrealistiska sammanhanget som jag tar upp i min ledartext idag. Texten avslutas: “Franklin Graham, som fick mikrofonen efter Trumps tal, noterade att i samma stund som Trump började tala började också regnet falla, och han förklarade att i Bibeln är regn ett tecken på Guds välsignelse. Graham läste därefter bibelordet om att be för våra politiker, så att befolkningen kan leva ett värdigt liv inför Gud ”som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. Vi får helt enkelt instämma i den bönen och hoppas på Guds nåd över USA och världen.”
Lämna ett svar