Idag slog den visst till på allvar, våren. Idag kom de äntligen tillbaka igen för första gången i år, de basketälskande killarna som brukar samlas och lira i timtals på skolgården mittemot. “Basketpojkarna” brukar vi kalla dem i vår familj, även om de nått en bit över tjugi. Jag kunde inte låta bli att släppa fram ett leende när de satte igång att kasta boll och ropa på sitt slaviska språk precis som de brukar. Föga anade de nog att de inte bara spelar basket utan även en central roll i en bok som skrivits av herrn på andra sidan gatan.
Jag använder basketpojkarna som illustration av ett av de nyckelord som vi behöver återvinna i vår sönderunderhållna tid: förnöjsamhet. Jag ser något slags åtråvärt skimmer över dessa ynglingar och deras prioriteringar.
“Jag börjar bli alltmer fascinerad av de fyra basketpojkarna.De verkar imponerande befriade från den stress, den jakt efter verkliga eller artificiellt framkallade kickar som präglar vår tid. När andra sticker iväg för att festa loss rejält återkommer dessa unga män gång på gång för en stunds ärlig kamp under basketkorgen, och tycks på något sätt rätt tillfredsställda med den. Tänk så okomplicerat livet kan vara. Tänk så nära glädjen kan finnas.”
Nu är nästa fråga: ska jag månne ta Gud i hågen och traska över och visa basketpojkarna det korta kapitlet om deras liv och leverne under korgen nästa gång de kommer förbi?
Lämna ett svar