Jag tittar då och då in hos Humanistbloggen, som i många stycken presenterar en grundsyn som är rakt motsatt min egen. Men det är likväl angeläget att försöka samtala med varandra, även om debattklimatet ibland är väl hårt. Jag hoppas att jag kan representera en mer öppenhjärtigt samtalande, om än sakligt tydlig linje.
Idag har jag ett gästblogginlägg där i skyttegraven mittemot, där jag tar avstamp i Christer Sturmarks omdöme om en alltmer sekulariserad svensk kyrka, som därmed också förlorar i relevans och attraktionskraft. Jag skriver med utgångspunkten att Sturmarks analys är helt korrekt – om en del av kyrkan. Det finns dock en annan del, som frimodigt förkunnar det radikala och utmanande i det kristna budskapet, även när det hamnar på kollisionskurs med en sekulariserad västerländsk samtid. Det är också i det senare slaget som jag är övertygad om att kyrkans framtid ligger.
Jag noterar att somliga kommentarer menar att det är genom att välja att bli en motvikt mot gudsfrånvända krafter i samtiden som kyrkan marginaliseras. Jag tror att det är precis tvärtom. För om människor hade upplevt vår samtid som fullt ut tillfredsställande hade ingen motkraft, inget evangelium, ingen kyrka behövts. Men nu finns den likväl där, den där ibland väl dolda känslan av att tillvaron inte gett allt det som tevereklam och heminredningstidningar utlovar. Det finns en svårbetvinglig längtan efter en större, evig, mer fullkomlig värld. Och det är genom att reflektera den världen här i en otillfredsställd tid som vi bäst möter människan där hon är. Inte genom att bejaka allt, utan genom att peka på vägen till friheten.
Lämna ett svar