Det tar lite tid att växa i en större kostym. Det tror jag alla upplever som får möjlighet att gå in i en större tjänst med större ansvar än man haft tidigare. När jag igår kväll blev vald till ny direktor för Claphaminstitutet är det kanske på vissa sätt en naturlig process. Tuve Skånberg har varit en förtroendeingivande och trogen direktor så länge han har haft tid, men hans politiska uppdrag har växt och växt, tills han nu inte längre ansåg sig kunna hantera även Claphamuppdraget. Under de senaste fem åren har jag arbetat nära Tuve i min roll som informationssekreterare, och ungefär som i kinesisk successionsordning (inga jämförelser i övrigt!) så fann rådsmötet det som en god lösning att jag utifrån det fleråriga arbete i vår tankesmedja nu också får möjlighet att kliva in i det större uppdraget som direktor med mer direkt ledningsansvar för verksamheten.
Så visst har jag haft tid att förbereda mig på uppdraget, och som jag säger i intervjuartikeln i Dagen, så känner jag en stor inspiration inför möjligheten att förvalta, bredda och utöka den vision och det arv som Clapham utgår ifrån. Kanske låter jag lite tillrättalagd i intervjun, men jag blir väldigt berörd och entusiastisk över den uthållighet i motvinden som William Wilberforce och de andra i den ursprungliga Claphamgruppen visade när de med den ständiga “två steg framåt och ett tillbaka”-väg som kampen kom att bli i deras strävan att avskaffa slavhandeln. Deras samtid avvisade i början deras argument som meningslöst känslopjunk, men tiden skulle visa det moraliskt rättfärdiga i deras arbete. Det finns kamper som behöver tas också idag – tydligt, sakligt men med rätt grad mjukhetsmedel. Detta är också kamper som kan vinnas, även om utgångsläget på slagfältet i förstone kan tyckas mer än lovligt svårt. Sanningen är högre än tillfälliga opinionssiffor, högre än den som bara skriker starkast. För lögn är lögn, även om nästan alla tror på den. Och sanningen är sann, även om nästan ingen tror på den.
Jag vill tänka mig att det vi tillsammans har gjort och – förhoppningsvis än starkare i framtiden – kan få göra i Sveriges kristna tankesmedja kan få vara en sådan här långsiktig kvarn som varv på varv får vara med och mala ner sådana inslag i samtiden som byggs på en dålig grund. Behovet av fler intellektuellt skarpa och andligt klarsynta röster i det offentliga samtalet i världens mest sekulariserade land är så stort att jag knappast behöver motivera vår tankesmedjas existens. Det viktiga är hur vi förvaltar det pund som blivit oss givna. Vi behöver, som Jesus själv säger, be om fler arbetare – inte minst till en tankesmedja som Claphaminstitutet.
Rent känslomässigt kommer det säkert att dröja lite innan jag själv har blivit ordentligt varm i den nya kostymen. (Som ni ser på bilden ligger jag dessutom rent prydnadsmässigt efter Tuve Skånberg, som dagen till ära ståtade i fluga!) Efter mötet åkte jag hem med morgontåget för att istället ha några helt vanliga vardagslektioner med mina komvuxelever. Jag har lovat fortsätta undervisa resten av läsåret, hur det blir därefter håller jag öppet.
Men på ett sätt kände jag mig som kung Saul, som efter att ha blivit vald till kung vände åter hem till sin gård, osäker på exakt hur han skulle agera nu i sin nya roll. Saul, ja…. Så småningom blev han förstås så varm i kläderna att temperaturen nog blev lite väl hög, och han glömde snabbt bort såväl ödmjukhet som lyhördhet för Guds röst. Min förhoppning och bön är att jag ska kunna hålla min panna så hård som det behövs i det här viktiga uppdrag som jag nu fått förmånen att gå in i, men samtidigt hålla mitt hjärta så mjukt att jag vårdar både andra och mig själv under vägen. Jag efterfrågar inte det så ofta, men du som ber får den här gången gärna be en bön för att den här nystartsprocessen ska gå väl för både mig och för Claphaminstitutet. Jag tror vårt uppdrag kan vara av stor betydelse – just för en tid som denna.
[Edit 4/3: Intervjuartikel idag även i Världen Idag.]
Lämna ett svar