Jag brukar alltid följa den långdragna valrörelsen i USA med stort intresse. I år är det dock med stor bävan inför den framtid som hotar att torna upp sig. Att Hillary är den självskrivna kandidaten på den demokratiska sidan har stått mer eller mindre klart sedan flera år. På den republikanska sidan verkade det vanliga scenariot länge hålla. Det vill säga att man alltid skickar fram den som står näst i tur. För republikanerna brukar det innebära den som kom tvåa förra gången. Alternativt någon som heter Bush i efternamn, då behöver man inte först komma tvåa.
Men cirkus Trump har den här gången förändrat hela spelplanen. Jag skulle förmoda att det mesta håret på den republikanska partieliten är avslitet vid det här laget i mörkret av de tre senaste primärvalen (inklusive caucusen i Nevada) och de opinionsundersökningar där Trump fortfarande flyter över konkurrensen.
Jag brukar inte ta ställning i utländska valrörelser. För fyra år sedan minns jag att ett radioprogram ringde och sökte någon som ville framträda som republikaner. De hade hittat en artikel som jag och Tuve Skånberg skrivit om svensk medias snedvridna rapportering från det republikanska konventet. Men jag är svensk och har inga partianknytningar i andra länder.
Årets snurriga valrörelse och det hot som tornar upp sig gör att man kanske måste tänka om – ta ställning för att dra ett litet, litet strå till stacken för att kunna undvika att Donald Trump lyckas buffla sig fram. Att Chris Christie igår sålde sig för en vicepresidentpost (vilket väl är den enda rimliga förklaringen) är för billigt. Alltför billigt.
För min del framstår en kandidat som mognare och skarpare än det övriga fältet i sina ställningstaganden och politiska överväganden, och framförallt med en stor urskillning. En presidentkandidat som under ett kampanjmöte när man är i desperat behov av att stärka sin position tar en paus i valtalet för att en man bland publiken tycks ha fått något akut kroppsproblem, och spontant leder de närvarande i mjuk, enkel, hjärtlig förbön för mannen – det visar på ödmjukhet, klokskap och ledarskap.
Jag förutsade redan för ett halvår sedan att han skulle stå som slutsegrare i valet i höst. Men nu ser jag också ett behov av att sunda krafter sluter upp kring honom. Han kommer att kunna bli en helande representant både i USA och internationellt. Marco Rubio is my man.
Lämna ett svar