Jag har just nu en period där jag skriver på flera projekt samtidigt. Och samtidigt är det deklarationstider när man ska försöka få ordning på alla siffror som ska in till Skatteverket. Det är ett pyssel, det är det.
Bara helt kort: I måndags skrev jag en gästkrönika i Världen Idag, lite grann på samma tema som jag nämnde senast när jag och min fru varit på Kristna Friskolerådets konferens och berättat om vårt arbete med ett mer allsidigt skolmaterial i samlevnad och sexualitet. Vi avslutade då med att beskriva hur det ibland kan kännas det som att man står emot en övermakt som aldrig kan besegras – och ibland får jag höra via omvägar att det är meningslöst att hålla på och skriva och debattera som jag och andra i liknande roller gör, det blir bara att slåss med väderkvarnar. Det kan förstås i ursprungsläget kännas lite nedslående. Men det vi försökte beskriva, och som jag också gjorde i måndagens krönika, är att det finns en viktig skillnad mellan vårt arbete här och nu, och den sorglige riddaren Don Quijote. De jättar vi har att möta är nämligen högst verkliga.
En del jättar går inte att ta miste på. ISIS, den ryska aggressionen mot sina grannar är uppenbara exempel. Men andra jättar är mer idémässiga, mer försåtliga i sitt nedbrytande arbete. Här krävs det mer urskillning, mer vishet för att möta den typen av jättar. Ett sådant område, där det gång efter annan finns ett behov av att avslöja snedvridningar eller direkta felaktigheter i det offentliga samtalet, är frågan om samvetsfrihet i vården. Igår tog jag upp just det temat på Opinionsbloggen under rubriken Jodå – samvetsfrihet handlar visst om aborter. Läs gärna vidare där.
Nu åter till byråkrati och pappersarbete – sånt behövs det också!
Lämna ett svar