Det har varit tunnare med blogginlägg nu under slutet av juli månad. Dels har vi haft Oasmötet i Jönköping, där jag och min fru varit i involverade i den lokala ledningsgruppen. Det har varit fantastiskt givande, men såpass späckat att kroppen sade stopp och skickade mig i sängs med feber i två dygn. Utöver mötet som sådant hade jag i år också förmånen att hålla två seminarier om hur vi kan dela det glada budskapet om Uppståndelsen. En lite slitig, men väldigt välsignad vecka.
Parallellt har världen fortsatt vara omskakande – på flera sätt. För mig har partipolitiken normalt legat en bit ner i prioritetslistan, jag har lagt mitt huvudsakliga engagemang på andra områden. Men ändå var det naturligtvis väldigt omskakande att Kristdemokraternas partiledare valde att i vårt land som är världens mest extrema exempel på sekularisering och invididualism gå med i detta lands viktigaste opinionsyttring för en ännu mer extrem positionering i den riktningen, med specifikt fokus på relationer och sexualitet. Hon angav glatt i pressen att andra tidigare gått somn privatpersoner, men “Nu kan vi göra det som parti, det känns roligt.” Låt mig vara ovanligt tydlig här: Hon må representera vem som behagar låta sig representeras i ett sådant uttalande, men hon har inte något mandat att göra det för ett helt parti och dess medlemmar. Vi är väldigt många som inte vill liera oss med de extrema krafter som ryms i detta demonstrationståg. Hon må representera sig själv, men hon representerar definitivt inte mig.
(Bilderna är från Stockholm Prides hemsida, man får därmed anta att dessa är några av de inslag som arrangörerna gärna vill lyfta fram som positiva exempel. Vad andra anser lämnas fritt för tolkning.)
Det är smärtsamt när en ledare, ett projekt eller en organisation som man känt stor samhörighet med drar iväg i helt motsatt riktning. Många av de svenskkyrkliga besökarna på Oasmötet känner samma sak, och man tvingas navigera mellan valet att lämna eller stanna och klara av oppositionens motvind i vetskap att någon behöver hålla fast vid den grund som en gång blivit lagd. Ta gärna del av mötena från Oasveckan på TV2020, inte minst Hans Weichbrodts inspirerande predikan på sista kvällsmötet just om hur vi kan fullgöra vårt uppdrag i svåra tider när båede omständigheter och människor går snett och förlorar siktet. Det kristdemokratiska (!) magasinet PolEtiks senaste ledare gör en ärlig och sund analys av vad Pride egentligen förkunnat för budskap genom åren, samtidigt som problematiserande röster har tystats. Tidningen summerar: “Därför är det djupt oroväckande att en sorts självcensur har uppstått som följd av en ensidig kultur. I dag är tydligen det förnämsta uttrycket för att man står upp för människovärdet, att delta i Pride. Inget samhälle mår bra av en så snäv syn. Särskilt inte ett som vill hylla mångfalden.”
Vilken riktning det kristdemokratiska partiet ska gå nu när detta definitiva steg är taget återstår nu att se.
I det perspektivet blev det en parallell som kanske kan väcka en lite strimma hopp i den ledarartikel jag skrev före Oas men som publicerades igår, om Pyrrhussegrar från den gamle fältherren Pyrrhos själv, via Andra världskriget, medborgarrättskämpen Rosa Parks och fram till nutiden:
“Ingen av oss vet exakt hur våra dagar slutar. Kanske lämnar vi det här livet under hedrande omständigheter, kanske obemärkt. Vissa går över gränsen i smärta, andra i stillhet och ro. Det vi däremot kan påverka är hur vi förvaltar vårt pund innan det är tid att lämna det här livet. Pyrrhos hårdhänta hädanfärd påminner oss att det inte är de kortvariga segrarna eller förlusterna som eftervärlden minns, utan det samlade resultatet. Därför gör vi väl i att ta vara på den tid vi får och kunna avsluta våra dagar med samma ord som aposteln Paulus: ‘Jag har kämpat den goda kampen. Jag har fullbordat mitt lopp. Jag har bevarat tron.'”
Det är ofta inte de som går den enkla och breda vägen och får tumme upp från samhällets starkaste röster som i efterhand beskrivs som historiens stora segrare, utan de som ofta i skymundan har hållit fast vid sin kallelse och levt sitt liv för de svagaste och för ett syfte högre än sig själv. inte många ledare slutar väl, har någon sagt. Låt oss ödmjukt söka en livsväg där vi kan sluta vårt uppdrag och med frimodighet instämma i Paulus ord här ovan. Då vinner vi segrar som varar också när mediestrålkastarna för länge sedan har slocknat.
Lämna ett svar