Jag läser Världen Idags papperstidning lite i efterhand, och fick reda på att artikel sex i serien “Nutidsmänniskan och religionerna” gick redan förra veckan, hade väntat den först nu efter helgen. I den här artikeln sätter jag fokus på nya religiösa rörelser i kristendomens närhet – rörelser som tydligt markerat att de har en annan lära en de traditionella kristna samfunden, vilka också avfärdat dessa nya rörelser som på heretiska i någon av trons centrala frågor. Allra främst låg artikelns fokus på världsomspännande rörelser som Jehovas Vittnen och Mormonerna. Men jag vill i det sammanhanget dela den fråga som vi i ärlighetens namn måste handskas med och som jag låter avsluta artikeln (som i sin helhet kan läsas i pappersutgåvan av Världen Idag):
“… En angelägen fråga för oss idag är att sätta fingret på vad som skiljer en kristen kyrka från en irrlära. Tidigare århundraden hade en ständigt levande diskussion om grundelementen i kristen tro, och vilka läror som behövde avvisas som heretiska. Postmodernismen med sitt avvisande av sanningsanspråk avfärdar dock sådana diskussioner med tillmälen som ”trospoliser” och liknande. För första gången i kyrkohistorien lever vi en helt ny situation. Vi har inte längre några villolärare.
Detta skapar dock samtidigt problem i hur ett kristet samfund ska definiera sig själv, och vilka trosåskådningar man själv håller fast vid. Utan att namnge någon är det tydligt att vissa grupper och individuella ledare idag fjärmat sig så långt från trons grunder, uttryckta exempelvis i den apostoliska trosbekännelsen, att frågan måste ställas om de fortfarande uttrycker en kristen tro. Frågan är då vid vilken punkt en rörelse tar det definitiva steget bort från kristendomen, och transformerar sig själv till en ny religiös rörelse. För Mormonerna och Jehovas Vittnen går gränsen vid ifrågasättandet av Jesu gudomlighet. Var går den gränsen idag?”
Lämna ett svar