Jag sitter i allrummet på ett vandrarhem i Lübeck, med familjen (förhoppningsvis!) sovandes intill. Väderprognosen för Sverige skrämde bort oss från hemlandet. Även här är vädret inget vidare, men fint att få ett avbrott från vardagen och en inblick i en kultur som är ganska närliggande men ändå ganska annorlunda.
Det är nästan exakt tjugo år sedan jag var i den här staden senast, då med en närmast bisarrt händelserikd dag där jag på mindre än tio timmar blev:
gripen av en säkerhetsvakt på ett varuhus för misstänkt snatteri av CD-singel, (precis innan jag skulla bli indragen bakom en presenning i varuhusets källare hittade jag till slut kvittot i en ficka där jag inte brukade lägga sådana)
utslängd ur en spelhall, (hade glömt passet hemma i Sverige och kunde inte styrka att jag var myndig och fick spela arkadspel)
stående i två timmar i ett höstruskigt Autobahn sedan elsystemet i vår buss helt plötsligt började brinna, framdörren slogs upp och eldslågor började slå in genom den och alla i behärskad panik fick rusa ut genom bakdörren (blev också följdriktigt liggande i flunsan efter hemkomsten)
nästan kvarhållen i landet då passkontrollanten vid utresan såg att jag minsann inte hade något pass med mig, (Jag kom undan med ursäkten att vår förra buss hade brunnit. Vilket var sant. Men… ja… kanske inte hela sanningen)
och så till slut spritbärare åt en medresenär som hade köpt för mycket destillerade drycker på båten och inte fick ta in alla i Sverige (och alltså gladeligen utnyttjade en städad rök- och spritfri yngling som inte hade kurage nog att säga nej).
Allt detta på en resa med den dåvarande statskyrkan. Så det kan gå.
Nåväl, rent kyrkligt märker man allt en ganska tydlig skillnad på den kyrkliga närvaron, både fysiskt och mentalt här i Nortyskland jämfört med därhemma. Bara i Lübecks – av floden mycket tydligt begränsade – innerstad finns fem enormt stora lutherska kyrkor som tillsammans med det berömda Holsten Tor helt dominerar stadsbilden, alla kyrkor såvitt jag begriper med aktiv verksamhet. VI besökte en av dem idag på en kort lunchandakt med tillhörande orgelmusik från orgelläktare på säkert trettio meters höjd. De måste ha högt risktillägg för svindel, de tyska kantorerna.
Även i den mentala stadsbilden får jag känslan att det kyrkliga arvet är mer än levande, i benämningar på stadsdelar, platser, händelser och så vidare. Den självursäktande kyrkliga självbild, parat med den medvetna och omedvetna sekularism som dominerar den fysiska och mentala gatubilden på flera håll hemma i Sverige möter jag – åtminstone på ytan – inte här. Att den kvinnliga andraktsledaren i den stora Mariakirche idag däremot verkade något osäker i sin roll kanske är ett drag som går igen i fler kyrkor än en.
Men att öppna sina ögon för att möta och lära av fler sammanhang än det egna är alltid välgörande. Även för allvetande svenskar som vi.
Lämna ett svar