Den ledartext jag hade i dagens Världen Idag var en av de svårare jag skrivit. Det är inte enkelt att skriva texter som rymmer en själavårdande dimension, eller som berör en medmänniskas moraliska vandel. Ja, vissa skribenter kanske är för hårdhudade för att lägga sådana aspekter på sitt skrivande. Jag tillhör dock inte den gruppen.
Men jag är samtidigt inte så mycket känslostyrd att jag tappar bort den etiskt ställningstagande granskningen av olika gärningar. Det är ofta just den dimensionen som ofta tycks saknas när kristna reagerar på andra personers – inte minst ledares – felsteg. Vissa kristna har en väldigt stark benägenhet att ursäkta och sopa under mattan. Det är svårt att sätta fingret på var den här urskuldande attityden kommer ifrån. Kanske är det en iver att inte verka dömande eller syndakatalogviftande, kanske är det ett sätt att försöka vara omtänksam. Men att oreflekterat hålla upp “I skolen icke döma”-skylten även vid grava moraliska övertramp stjälper mer än det hjälper. För det försvårar den omvändelsens väg som är så central för att komma ur en kris som en mognare människa. Det riskerar också att den som lidit skada av en annans synd lämnas i sticket och inte får möjlighet till upprättelse, i det fall då den skyldiges ansvar viftas bort. Och det är ingen bra väg.
Eller kanske är det helt enkelt en omedveten önskan om att själv slippa tvingas ut i öknen den dag en liknande kris skulle drabba en själv. Ingen av oss vill ju frivilligt knata ut i den förtärande ökensolen om vi kan slippa. Men samtidigt vet vi som ibland har tvingats genomlida en sådan vandring att det knappast har funnits några tillfällen i livet som har fört oss närmare Gud – och vårt sanna jag – än just de perioderna.
Jag uppskattar den frimodighet och entusiasm som Tommy Dahlman har haft i det han skriver och förkunnar. Visst har han, precis som de flesta andra utåtrikade personer, ibland talat innan han har tänkt efter. Men det är å andra sidan något som gäller i princip alla som är av det frispråkiga slaget. Det är i grunden bättre att tala, och ibland gå en smula för långt, än att aldrig säga något överhuvud taget.
Men grovt rattfylleri är ett allvarligt brott, framför allt för en kristen ledare. Och det skadar förtroendet för ledaren. Hur allvarlig situationen varit i övrigt och hur Dahlman bäst går vidare känner vi inte till, eftersom han inte sagt något utåt om det inträffade. Kanske är det rätt att inte tala om detta offentligt, kanske inte. Men – som jag skriver i texten – erfarenheten säger att en viktig del i en helandeprocess går genom att lägga samtliga kort på bordet. Om inte för någon annan så iallafall för sig själv och för de närmast berörda.
Vissa menar att det är orättvist att människor förväntar sig en högre moral av en kristen ledare än av medelsvensson. Men det finns samtidigt något fint i det, att man på något vis förväntar sig att en pastor eller annan ledare ska vara lite mera Kristuslik än andra. Det kanske inte är så många som förmår leva upp till ett sådant högre moraliskt ideal, men det är ändå ett mål att sträva efter och utmana sig själv på de områden där man vet att ens karaktär inte är så stark. Jag avslutar dagens ledartext:
“Att bli avslöjad är inte på långt när lika farligt som att tillåta synden att leva vidare och orsaka ytterligare skada. En rak och osminkad bekännelse kan därtill bli ett starkt vittnesbörd för världen om den väldiga naturen i Guds förvandlande nåd. Verklig upprättelse innebär ofta en djupgående och lång process. Den kan ske först när Guds ljus får lysa upp och bränna bort det mörka och ersätta det med hans kärlek och helande. Låt oss be att Gud får göra detta goda verk i var och en som fallit. Var och en som menar sig stå må samtidigt se till att den inte faller. Låt oss leva i ljuset och tillåta både Guds nåd och Guds sanning hjälpa oss alla att leva nära honom.”
Lämna ett svar