Förra lördagen funderade jag efter besöket på Stockholms slott över en synnerligen stabil del av den politiska världen, även om kungen numera inte har något inflytande över sakpolitiken. Kanske är det också därför som statschefens ämbete framstår som så långsiktigt och förutsägbart.
Annat är det med den dagsaktuella politiken. I USA är det just nu svårt att se annat än mörker och hopplöshet. Och kanske är det just det samtidsfenomenet som har dragit ut väljarna till ytterkantskandidater som Bernie Sanders. Även om den demokratiska nomineringen till slut ändå lär gå till Mrs Clinton har det politiska samtalet förts ut i populismens utmarker. Ännu mer hår har förstås slitits på den republikanska sidan, där alla medtävlare nu har kastat in handduken, och kvar står den verklige antipolitikern Mr Trump.
Många varmt troende kristna väljare ser nu inte längre någon möjlighet att stödja någon kandidat i höstens presidentval. Det är ett enormt problem för såväl demokratin som för kristenheten. Men kanske kan denna till synes hopplösa situation i längden väcka något slags sund motrörelse, där amerikansk kristenhet tvingas fjärma sig en bit bort ifrån det politiska livet till att bli den profetiska röst som en omskakande tid så väl behöver. Kolumnisten Bruce Ashford har satt några i mitt tycke väldigt kloka ord på situationen. Ta gärna del av dem, kanske kan oppositionens väg vara en framkomlig passage genom ödemarken.
Här i Sverige kan vi räkna med att den kommande veckan blir omskakande. Mona Sahlin är förstås inte längre aktiv politiker, men de märkliga omständigheterna som på tolv timmar fick henne att kliva av sitt uppdrag har väckt minnet av hennes tidigare märkliga och högst oansvariga privatmoral. Jag kan redan nu förutskicka att måndagens ledartext i Världen Idag kommer att analysera det temat lite djupare.
Den verkliga kalabaliken under kommande veckan kommer rimligen ändå att drabba Miljöpartiet. Kanske finns det en väg för dem att finna en trovärdig stig där det inte bara är miljön utan också själva politiken som bör bära en stämpel som “långsiktigt hållbar”. Men säkert är det inte. Kanske inte ens troligt. Det lär nog hursomhelst snurra ett antal turer i den politiska karusellen innan en sådan väg kan ligga klar. En sak är säker: det lär inte bli långtråkigt för politiska reportrar framöver. Samtidigt är vi kanske inne i ett stålbad för för demokratin i både Sverige och andra länder. Må Gud vara med oss på vägen.
Lämna ett svar