Rötter

OK. Jag erkänner. Jag har tänjt på allemansrätten och hämtat hem en späd tall från skogen med rötter och allt och planterat hemma på tomten. Det var frun som gärna ville ha en planta som i framtiden kan blir ett träd. Det visade sig vara särdeles krångligt även om tallen ifråga inte var mer än manshög.

Ett kapitel i Guldet blev till sand går under titeln “Rötter”. Det handlar om människor i allmänhet och mig själv i synnerhet, och vårt behov av att ha kontakt med vår bakgrund, det rotsystem som gjort oss till dem vi är. Jag exemplifierar med både min egen farfars farfars far, som var böndernas siste talman i ståndsriksdagen. Men jag skriver också – med större utrymme – om min frus tyske morfar som försvann någonstans på ostfronten under det andra världskriget. Precis idag inledde jag förresten det avsnittet i världshistorien just med berättelsen om honom.

Vi vet inte denne mans slutliga öde. Men vi har kvar i familjens ägo en mycket speciell kvarleva som hans hustru fick hem efter krigsslutet – en gåva från sovjetiska krigsfångar till den man från Tredje Riket som var satt att vara deras vakt, men som uppenbarligen blev något mer. Om jag inte hade skrinet här på vårt piano, med sin skrivna hälsning på lockets insida att titta på igen just nu skulle jag knappast våga tro på berättelsen, den är så förunderligt märklig. Men den är ett vittnesmål om godhetens makt i det mörkaste onda. För mer om den annorlunda fångvaktaren, se kapitlet i boken.

Att gräva upp en ack så liten tall kräver sin man. Under arbetet blev jag varse den kunskap som jag nog hade någonstans i bakhuvudet – tallen är ett träd med dubbelt rotsystem. Dels ett horisontellt sådant, därav de stora rotvältor som uppenbarar sig när en tall faller, och dels en vertikal rot som växer rakt neråt. Att få upp den senare är ingen lätt sak om man samtidigt ska undvika att skada rotsystemet alltför mycket – speciellt om den vertikala roten sökt sig ner genom rotverket till ett annat större träd. Ett träd med sådana rötter står stadigt genom många stormar.

Vi människor i individualismens tidsålder har nog en del att lära av tallen.