Där ingen dom finns, där tillåts ondskan härja fritt. Där ingen skuld finns, där finns heller ingen väg till försoning och frihet. Där ingen förlåtelse finns, där finns inte heller något hopp om upprättelse och framtid.
Alla de här stora orden möts på något sätt i krigets helvete och julens budskap om Guds frid och fred i allt blod och mörker. Vi har sett det under de senaste veckorna i slutfasen av slaget om Aleppo. Där finns ingen rättskipning, ingen dom. Resultatet blir inte den stora friheten som människan-är-innerst-inne-god-ideologerna fåfängt predikar. Konsekvensen blir tvärtom att våldet och döden eskalerar bortom vad vi kan greppa. Den som får ett infall att lemlästa, plundra och döda nås aldrig av rättvisan, för den finns inte där. Om offren är skyldiga eller oskyldiga spelar i slagets avslutning ingen praktisk roll, varje förövare går fri. Det är en tragedi så fruktansvärd att det är svårt att klä den i ord.
Samma ondskans rörelse, under skiftande flaggor dyker upp kontinuerligt eller sporadiskt också på andra platser. IS ohyggliga välde fortsätter att sprida sin död ända tills kalifatet slutligen besegrats. Och samtidigt sträcker sig mördandets tentakler till Berlin, Ankara och Zürich, allt under loppet av ett dygn.
Hur ska mänskligheten hantera detta? Mitt enkla svar är att vi inte förmår göra det själva. Vi behöver gripa ett större verktyg som räcks oss från ovan. Evangeliets kombination av nåd och sanning är den enda lösningen för en fallen värld. Det var det budskapet som Jesus föddes i ett stall för att förkunna, leva, dö och uppstå för. Vi ser detta också i kulturens värld; årets julkalender i teve börjar idag närma sig sin kulmen, där resenärerna stigit in i Tomtens rike. Mytologin är mycket väl utformad och hämtar inte så få drag från en kristen världsbild, där enda vägen in genom porten gick via ett rent hjärta, via omvändelse och bön om förlåtelse. Det blir mycket spännande för både barn och vuxna att följa den slutliga uppgörelsen mellan ont och gott i kalenderns avslutande avsnitt.
På det här temat kan jag förstås inte heller undvika att ta upp det i lördags avsomnade Kent. Den vane bloggläsaren vet hur nära relation jag har närt till bandet. Det är lite omtumlande att gå in i fasen där Kent inte längre är ett pågående utan ett avslutat kapitel. Jg har inte lyssnat på dem över huvud taget sedan sista konserten tog slut i lördags, jag får låta det gå ett tag innan tråden kan tas upp igen. Men en låt som har spelat en central roll som stående extranummer på avskedsturnén är också den som kanske allra starkast anknyter till det tema jag tagit upp här ovan.
Den här staden är namnlös
Alla gator är öde
Alla hus i ruiner
Här hamnar de glömda
De på förhand dömda
Jag går genom parken
Hand i hand med ett spöke
Där allting har vuxit över igen
Utanför ligger öknen
Jag ser bara öknen
Det är svårt att läsa eller höra de här raderna utan att känna en doft av Aleppo och Mosul. Det finns en förtvivlan i texten i mörkrets övertag, men det finns också ett flämtande längtan om den enda kraft som till slut kan befria:
Nu är vi så långt långt långt långt
Från målet
Från förlåtelsen
Allt var förlorat
Jag var förlorad
Så finns det någon mening i att säga förlåt
Finns det någon väg som leder oss hem
Finns det ens ett hem där vägen tar slut
Kan du förlåta?
Jag kan förlåta
Idag på den dag som över världen kan upplevas som så fruktansvärt mörk, och som på norra halvklotet dessutom är den allra mörkaste rent astronomiskt ligger det ett triumfatoriskt trots i att ropa att ljuset kommer, vägen är öppnad, försoning är möjlig.
En välsignad och god julhelg tillönskas er alla!
Lämna ett svar