Det här veckoslutet har jag varit iväg på undervisningshelg i en församling i Skåne. Jag tycker om att föreläsa och undervisa, dela fakta och utveckla argument för tron. Men jag tycker nästan minst lika mycket om att predika, att dela ett budskap från Guds Ord och från hjärtat.
Den här helgen hade jag förmånen att göra bådadera. Min predikan idag blev lite av en sammanknytning av julhelgernas nyckelbudskap, och ett sammanhang i en av de julrelaterade texterna blev så levande för mig just den här jultiden, så jag passar på att dela det även här.
Kanske delar du min och många andras upplevelse att ju fler lager man skrapar sig igenom i Bibeln, desto mer fascinerande detaljer upptäcker man. Se exempelvis Messiasprofetian i Jesaja 9, en text som man alltid brukar läsa inför julen. Texten är en förunderlig vändning i ansiktet på det totala ångestladdade mörker som skildras i slutet av föregående kapitel. I första versen i kapitel 9 kommer dock vändningen, en vändning som heter duga.
Många av oss har läst de här geografiska angivelserna så många gånger att de rinner förbi som rena transportsträckor i väntan på barnet som blir oss fött, sonen som blir oss given. Fram till dess är det Sebulons och Naftalis land, hednafolkens Galileen. Men när man tittar lite närmare på sammanhanget finner man ett verkligt sprängstoff i just de här geografiska noteringarna.
Nu är det inte på GPS-nivå glasklart exakt var alla gränserna gick mellan de områden som tillföll de tolv israeliska stammarna. Sebulon och Naftali tycks dock ha dragit nitlotterna i dragningen av bra landområden. De hamnade långt uppe i norr, långt ifrån landets centrum, i områden där folket med tiden skulle rövas bort av assyrier och landet intas av andra folkgrupper.
Så som jag läser kartorna över Gamla Testamentets innefattade Sebulons område en plats där det med tiden skulle bli en liten stad som finns kvar än idag: Nasaret. På Naftalis område ligger flera städer som är väl bekanta, inte minst en stad som heter Kapernaum. Båda de städer där Jesus växte upp och bodde återfinns alltså i just det utsocknes område som Jesaja tar upp 750 år före Jesu födelse!
Och än mer fördjupande: Den som åker till Israel idag och vill besöka ett område som är verkligt betydelsefullt i den bibliska historien åker till Galileen, det landskap där Jesus levde och utförde en så stor del av sin verksamhet. På Jesajas tid var Galileen däremot en klart perifer del av riket. Faktum är att denna i NT så oerhört väsentliga del endast nämns fyra ytterligare gånger i GT, och då alltid i utkanten av sammanhanget. Just denna landsände lyfts i Jesajas profetia fram som det område som kommer att vara centralt i den kommande messianska tiden. Ganska märkligt – om det inte är så att det faktiskt skulle kunna finnas ett gudomligt finger med i de bibliska texterna!
Det här får en ytterligare fördjupning när vi noterar att det genom hela Gamla Testamentet bara nämns en enda stad som anges ligga just i Galileen. Det är i Josuas tjugoförsta kapitel, som utgörs av en ganska torr genomgång av de 48 städer som leviterna tilldelas (eftersom de som enda stam inte fick något eget avgränsat område). I det sammanhanget nämns i förbifarten (återigen i Naftalis land!) ”dråparfristaden Kedesh i Galileen”.
Vän av ordning frågar sig då: Vad är en dråparfristad? Det var några få utvalda platser i Israel dit den kunde fly som gjort sig skyldig till oplanerat mord, alternativt vållande till annans död genom olycka, och på så vis undkomma hämnden från de efterlevande. Det är den enda plats som är namngiven som del i det annars nästan totalt bortglömda Galileen. En tillflyktsort där en ogärningsman kunde gömmas undan och skonas från straffet för den missgärning man begått. Det är en sådan profetisk glimt som GT ger in i den framtid som skulle vara en gåta ända fram till den tid då Jesus från Nasaret trampade just Galileens stigar och kullar.
Det här sammanhanget är ett av alla exempel som pekar på Jesus är Bibelns kärna och stjärna, för att tala med Luthers ord. Det är han som lyser i mörkret, det är honom som lagen och profeterna pekar fram emot. Ibland får man gräva lite djupare för att se budskapet. Men grävandet ger sannerligen lön för mödan.
Så kom inte och säg att det är tråkigt att läsa Bibeln!
Lämna ett svar