Jag sitter just nu i de sista timmarna innan påskdagens inträde i ett land längre bort än jag någonsin varit förut i livet. Vi är med familjen och hälsar på vänner i Istanbul, och den stad som varit i historiens centrum gång efter gång efter gång har bjudit på åtskilliga intryck. Men ingen här i staden kommer troligen att överträffa de intryck jag upplevde många mil längre österut igår, på långfredagen.
Just den dag då Jesus dog blev jag medbjuden att följa med vår turkietboende vän till östra Turkiet för en offentlig manifestation för förföljda kristna. Och det handlade inte om en allmän känsla av utsatthet. Manifestationen hölls på begravningsplatser i två olika städer – vid gravar som var minne av tre unga kristna män som just den 18 april 2007 lurades in i en fälla av en grupp muslimska nationalister, tillfångatogs och utstuderat torterades till döds.
Det är inte alldeles lätt att sätta ord på dessa stunder, men det var väldigt stort att få förmånen att delta och visa ett stöd för dessa frimodiga turkiska kristna som bokstavligt talat står upp för sin tro med risk för sina egna liv. Det var ett antal utländska kristna, boende i Turkiet som också var med och visade sitt stöd på den första stunden utanför staden Elazig (bilden ovan) och i den större staden Malatya. Det kan ha varit så att jag var den ende deltagaren som bor utanför landet, så jag ska försöka dra mitt lilla strå till stacken för att sprida budskapet från den här dagen vidare utanför Turkiets gränser. Återkommer med besked om jag får fram info via andra vägar under kommande dagar
Det största under den här dagen var kanske inte hedrandet av de dödas minne. Inte heller det extra massmediala och polisiära bevakning som årets manifestationer medförde, då fem av mördarna i år frisläpptes utan att dom avkunnats. Det största var att få ta del av den – och här känns det inte riktigt rimligt att använda något annat ord än – gudomligt doftande hängivenhet och kärlek som uttrycktes av de talande, bedjande och efterlevande. Talen och bönerna handlade inte om bitterhet och hämnd, utan om Guds kärlek och försoning. Om det offer som Jesus gjorde för mänskligheten just på långfredagen i en kärlek som också de tre kristna gav sina liv för att förmedla.
Även den mörkaste natt följs också av en ny morgondag. Efter minnesstunden i Malatya åkte hela sällskapet över till andra änden av staden för exakt sju år efter morden offentligt inviga en ny evangelisk kyrka i staden. En av dem som gemensamt klippte invigningsbandet var änkan efter en av de mördade männen.
Döden är inte den slutliga segraren i tillvaron. Det är påskens stora budskap. Som Paulus skriver: “Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Jesus dog – och livet vann. Det gällde i Jerusalem för 2000 år sedan. Och i östra Turkiet just nu. Och för hela världen – i evighet.
Lämna ett svar