Nu har vi äntligen fått se! Fans över hela världen har väntat tålmodigt på fortsättningen den omåttligt populära BBC-serien Sherlock. Ikväll gick så i SVT det specialavsnitt som på nyårsdagen gick i engelsk tv. Avsnittet som utspelar sig i viktoriansk originalmiljö sätter fingret på flera ytterligt intressanta punkter som också på ett ganska fascinerande sätt anknyter till den verkliga historiens mest omvälvande försvinnande, det som ägde rum i Jerusalem för nästan 2000 år sedan.
Det finns rader av filmatiseringar av Sherlock Holmes-karaktären i både originalmiljö och i modernare tid. Ett antal av dem – merparten skulle jag nog säga – har inte lyckats klockrent med att överföra stämning, berättelse och persongalleri på ett sätt som gör rättvisa åt originalgestalten. Framgångarna för BBC-serien ligger i dess förmåga att på ett ganska unikt sätt lyckas överföra stämningen i Conan Doyles klassiska berättelser till modern tid, men också i hur väl manusförfattarna och skådespelarna lyckas skapa sådana skarpsinniga och gåtfulla episoder som redan blivit till moderna tv-klassiker.
Den som nu såg avsnittet The Abominable Bride (som fantasilöst nog inte fick någon svensk titel) insåg snabbt att det inte direkt var brist på överraskande inslag. Även den initierade tittare som sökte små blinkningar till detaljer i originalberättelserna fick sitt lystmäte tillfredsställt. Den lilla anmärkningen om hur Watsons hushållerska misslyckats med hans skoputsning, som anspelar på Holmes iakttagelse i A Scandal in Bohemia är ett sådant exempel.
Det märkliga fallet med mörderskan i brudklänning erbjuder också de smått surrealistiska inslag som blivit ett kännemärke för serien och gett den så stora framgångar över världen. Man kan förstås, med visst fog, anse att det finns vissa onödigt hastiga språng tanke och tid i kvällens avsnitt. Men poängen framgår ändå med önskvärd tydlighet.
Huvudfrågan i det här specialavsnittet lyder: Hur kan vi förklara att en avliden person plötsligt tycks dyka upp igen efter sin död? Inget alldeles obekant problem, inte sant? Den som sett Guy Ritchies film Sherlock Holmes med Robert Downey Jr i huvudrollen (som för övrigt är just en sådan film som lyckas ganska illa med huvudrollfiguren) minns att den kretsar kring exakt samma problem. I båda fallen handlar det om en mördare som tycks ha uppstått. I det verkliga fallet från Jerusalem är det naturligtvis en helt annan sorts person ärendet gäller.
Precis som han brukar lämnar Sherlock Holmes i det här specialavsnittet inga hypoteser eller medel oprövade för att nå fram till sanningen. Och de frågor han ställer har förbrluffande stor relevans också för mitt historiska mysterium:
Kan kroppen ha blivit utbytt? (En utomordentligt viktig fråga!) Kan någon ha flyttat kroppen? (En första självklar förklaringsmodell, men vart går vi om den inte håller?) Har vi anledning att tro att ett vittne ljuger? (Om sådana anledningar saknas utgår vi i normalfallet från att vittnet inte ljuger medvetet.) Kan en okänd tvilling vara en förklaring? (Som Holmes själv med emfas sade ikväll: ”It is never twins, Watson!”) Är vi helt säkra på att den eftersökta personen verkligen är avliden? (Som det skulle visa sig en avgörande fråga.) Vandrar spöken på jordens yta eller ej? (Svaret är nej, både här och för dem som mötte Jesus som uppstånden.)
Framför allt ställer avsnittet samma fråga som var så bärande i fallet för 2000 år sedan: Är fakta möjliga att kontrollera eller inte? Just denna fråga är en av de bärande i min redogörelse. Både i dåtid och nutid gäller nämligen samma mänskliga strategier: Man ljuger ogärna om sådant som andra kan kontrollera. Om en händelse sägs ha hänt på en avlägsen plats vid okänt tillfälle, med mystiska och svåridentifierbara personer ger det goda skäl att vara skeptisk. Men om de fakta som påstås faktiskt är möjliga att kontrollera och personerna är namngivna och möjliga att tillfråga ger det klart större trovärdighet åt påståendena. Som av en händelse är det just där som Holmes ser lösningen på fallet med The Abominable Bride. Och det är där jag ser en avgörande nyckel i Fallet med den tomma graven.
För mig som ägnat lång tid åt att skriva den tänkta berättelsen om hur vår vän detektiven på Baker Street skulle hantera ett så märkligt försvinnande som liket från den avrättade fången Jesus från Nasaret blev det fascinerande hur detta specialavsnitts mysterium så tydligt anknyter till det historiska fall som jag själv arbetat så ingående med. Exakt samma frågeställningar ställdes nämligen kring denna märkliga händelse. Var graven verkligen tom? Kan en förväxling ha skett? Hur skulle Sherlock Holmes ha hanterat framkastade förslag om spökerier och vålnader som går igen? Just de frågorna är de som vår vän detektiven brottas med i Fallet med den tomma graven.
För en beundrare av både den historiske Holmes och BBC:s Sherlock är det en fröjd för det intellektet att följa detektivens skoningslösa strävan efter att finna en hållbar förklaring till de händelser som vid första anblick framstår som fullständigt obegripliga. Som Sherlock brukar säga: ”När vi har rensat undan alla alternativ som antingen är otänkbara eller praktiskt omöjliga, och endast ett alternativ återstår – så måste det alternativet obönhörligen vara sanningen.”
Det finns – som Sherlock säger i avsnittet – en skiljelinje mellan dikt och sanning. Dikten har sin plats, men i historieforskning är det handfast sanning vi söker. Välkommen att följa det historiska fallet till sin slutpunkt.
Lämna ett svar