Igår tog jag med frun på en överraskningsresa som present. Det blev en konsert på Vadstena slott med den gamle rockbjörnen Ulf Lundell. Jag är ingen uttalad Lundell-fan (där ligger frun starkare till). Han har dessutom ett flertal tankar om tillvaron som jag inte alls vill ställa mig bakom, men han har en glöd och en passion som imponerar. Ulf Lundell är långt ifrån ljum. Som han uttryckte det i ett av mellansnacken: “Ju äldre jag blir, desto gladare blir jag. Och desto argare blir jag.”
Jag har hört Lundell live en gång tidigare, på Örebro slott 1999 tror jag det var. Och i ärlighetens namn lät gubben lite äldre, lite segare då. Han hade ju något slags sjukdomstillbud härom året då han ställde in allt, och det var nog flera som tänkte tanken att det nog aldrig blir någon mer konsert med den mannen. Och efter att hos Skavlan i vintras ha sett en av de fåtaliga intervjuer han ger kändes det som att segheten och livströttheten kommer att bestå.
Men det fanns ändå en intensitet som överraskade mig i Lundells singel från i vintras. (Jodå, jag tycker allt att rockvänsterklyschorna i övrigt är något tröttande) Samtidsanalysen är bitsk och träffande, och nånting tycks ändå ha hänt med den snart folkpensionärsvordne farbror Lundell. När han ställde sig på scen iklädde han sig liksom obekymrat en trettio år yngre mans kostym. Ett sådant grepp kan kännas tämligen patetiskt. Men han bar liksom upp den manteln med något slags trovärdighet. Och det är inte illa det. De retoriskt frågande orden om samtidens lyckosökande stämmer jag gärna in i:
Allt det handlar om är stålar
Hala som ålar
simmar vi uppför,
nerför kommersens Donau
Är vi lyckliga nu?
En fråga som med fördel kan kompletteras med några textrader från Lundells tydligast kristet förkunnande låtar “Jordens herrar”
Om nån av oss tar första steget,
Så kan vi göra sällskap över bron.
Vi har gått från ljuset mot mörkret.
Hög tid nu att vända om
Och gå mot den som gav oss liv
Och äntligen lämna tron på oss själva
Som Jordens herrar,
Som kan ta utan att ge.
Även vi som är Jordens herrar
Måste böja oss ner på knä
Lämna ett svar