Just hemma ikväll efter att ha varit på en minneskväll över Förintelsen med mina två största pojkar. En omtumlande men ack så viktig upplevelse. Såhär på sjuttioårsdagen av befrielsen av Auschwitz passar jag på att lägga ut den text jag skrev som slutkrönika i magasinet “Judarna i Europa” som kom i fredags som bilaga till tidningen Världen Idag.
Vår allra viktigaste historielektion
Historielärare brukar säga att om vi bara skulle ha en enda historielektion i skolan måste den handla om nazismen och Förintelsen. Denna tidsperiod är det tydligaste historiska exemplet på de fruktansvärda följder som kan födas ur antisemitismen och andra destruktiva tankestrukturer. Men händelserna kring Förintelsen ger också viktiga lärdomar för hur vi tillsammans ska kunna bygga en bättre morgondag.
När jag håller historiekurser i gymnasiet brukar jag i avsnittet om nazismen låta eleverna läsa en redogörelse för hur nazisterna steg för steg ökade förföljelsen mot judarna. Det började med en enkel endagsbojkott mot judiska butiker i april 1933, via Nürnberglagarna som förbjöd äktenskap mellan tyskar och judar, förbud för judar att gå i tyska skolor, ha telefon och så vidare – och till slut fram till den dag då alla judar deporterades till Auschwitz.
Efter den genomgången brukar jag låta ungdomarna diskutera vid vilken tidpunkt de tycker att befolkningen borde ha sagt ”Stopp – hit men inte längre!” Eleverna brukar då alltid landa i att folket skulle ha sagt stopp redan innan det allra första övertrampet med en endagsbojkott mot judiska butiker. Det är också just den insikt som jag önskat ge dem. Redan detta första steg öppnade nämligen dörren till det sluttande plan som inte slutade förrän det nått brännugnarna i Auschwitz. När en kultur tagit steget att med statlig sanktion brännmärka en grupp människor har man redan stigit ner från från den bibliskt grundade principen som ligger till grund för hela vår västerländska civilisation – att alla människor äger samma värde.
När vi nu hedrar Förintelsens minnesdag och 70-årsminnet av den dag då Auschwitz-Birkenau befriades, är det samtidigt tid att titta tillbaka också på andra historiska felsteg. Inte främst i syfte att berömma oss över vår egen förment upplysta tid, utan för att ge verktyg att hantera de fallgropar och frestelser som är alltför uppenbara också i våra dagar.
Samtidigt finns det också många historiska exempel på klokskap och mod, som kan bli viktig inspiration även i vår tid. För det var inte överallt som nazisterna lyckades i sitt syfte att befria de ockuperade länderna från ”judeproblemet”. I Danmark stod landets myndigheter exempelvis länge emot naziternas krav på hårdare förtryck av judarna. När Tyskland till slut beslutade att skicka alla danska judar till förintelseläger genomförde den danska motståndsrörelsen en snabb räddningsoperation där de flesta av landets judar skeppades över Öresund till Sverige.
Det allra mest inspirerande exemplet är dock från Bulgarien. När tyskarna i mars 1943 lät meddela att landets samtliga judar skulle deporteras till Polen reagerade Bulgarien starkt. Den ortodoxa kyrkans ledare protesterade unisont. Bönder förklarade att de skulle lägga sig själva på tågspåren för att stoppa eventuella deporteringståg. Nationella politiker från höger till vänster förklarade att detta inte skulle tillåtas hända bulgariska medborgare.
Då hände det märkliga. Ordern drogs tillbaka. Resultatet blev att inte en enda jude inom Bulgariens gränser sändes till förintelselägren.
Dessa historiska exempel säger något viktigt till oss idag. Nämligen att när en aldrig så ond regim vill förtrycka eller rensa ut en grupp människor, så kommer varje sådan regim till slut att backa om den möter ett starkt folkligt motstånd. Men om folket, kyrkan och andra institutioner av fruktan eller falsk ödmjukhet istället väljer att tiga inför orättfärdigheten, får det följden att ondskan fritt kan fortsätta växa, ända tills det inte längre finns någon kvar som kan protestera.
Det ställer oss inför en moralisk fråga. Är vi i vår individualistiska kultur beredda att idag göra vår personliga insats för att skydda och hjälpa det än idag svårt utsatta judiska folket? En stark gemensam opinionsyttring gör nämligen skillnad, det gör den. Eller är vi hellre villiga att bära det kollektiva ansvaret av att ha kommit försent – igen?
