Jag läser en intervjuartikel i Svenskan med sångerskan Eva Dahlgren inför hennes nya album som släpps i dagarna. Jag har en lite speciell relation till henne. Det var av henne jag lånade titeln till min debutbok “Vem tänder stjärnorna?”, och jag minns att jag i anslutning till releasen av förstaupplagan skrev en debattartikel som utmanade henne och Humanisternas ledare Christer Sturmark att motivera sitt ställningstagande i frågor om tro och skapelse.
Strax efteråt fick jag ett av de få hatiska mejl jag har fått genom åren, från en anonym mejlavsändare, dock med namnet Eva i adressen. (Förtydligande: Detta är ingen anklagelse om att det var Dahlgren som skickade. Jag vet inte vem avsändaren var.) Det var en teckning på Jesus, dock med något annorlunda kroppsspråk, med långfingret pekande upp mot tittaren. Den korta texten löd: “Jesus says “Fuck you”. So do I.” Jag svarade med en så vänlig hälsning som var möjligt, och sen var den konversationen avslutad.
Oavsett vem som skickade mejlet har det varit med en blandning av intresse och sorg som jag tagit del av intervjuer med Eva Dahlgren. Sedan hon kom ut som ateist har hon varit mycket konsekvent när hon har berättat offentligt om sitt vägval. Hon tyckte sig inte se något tecken från ovan på Guds existens, men, förklarade hon: “Framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud … Så egentligen lämnade jag frågan med: ’Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.”
Svaret är rakt, och förmodligen ärligare än för de flesta gudsförnekare. Gud är en besvärlig gestalt att förhålla sig till för oss människor. Han gör anspråk på att vara fullkomlig och helig, och vi är det bevisligen inte. Då är det enklare att ignorera de tecken man ändå kan ana på Guds närvaro och helt enkelt bestämma sig för att vända honom ryggen.
Därför var det lite intressant att ta del av Dahlgrens låt “Säg mitt namn” som släppts tidigare men som ingår i nya skican, och som ändå tycks öppna den där dörren igen:
Vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner
vem kunde nånsin tro att jag var den som skulle lägga mig ner
skulle ställa mig på knä vid sängen och be
Men i intervjun, där Eva Dahlgren samtidigt funderar öppet över vad det innebär att bli äldre och inse att karriär och utseende inte är allt, inte är bestående, väljer hon ändå att stänga den där dörren igen. När hon nu berättar hur hon tänker kring den här texten, kring bönen och kring sitt eget åldrande, så är det ändå inte uppåt hon riktar den där bönen, trots att den dörren ständigt finns där, öppen på glänt. Dahlgren förklarar: “Jag har alltid varit den yngsta musikskaparen någonsin, nu är jag plötsligt den äldsta. Frågan var vem jag skulle vända mig till. När jag var yngre kunde jag be till Gud, men det gör jag inte längre. Nu vänder jag mig till mig själv.”
Ja, allt tar slut, även för en firad artist. Och det kan vara en ensam färd. Den som väljer att låsa in sig i ett eget litet rum går också miste om mötet med någon som kanske står vid dörren och bultar. Jag kan inte låta bli att känna ett styng av sorg.
Lämna ett svar