Idag har jag då den utlovade artikeln om händelserna i Boston, eller snarare om mediebevakningen om Boston, där jag även här anknyter till och bygger vidare på det samtidskritiska temat i “Guldet blev till sand.” Även om döda offer självfallet är händelsernas sorgligaste konsekvens, ser jag också ett problem i mediernas upphackade minut-för-minutrapportering som till största delen bestod i lösa trådar, halvsanningar och rena rukten. Hela texten finns på kultursidan i Världen Idag, två korta utdrag ur texten följer här:
“…Samtiden med sin möjlighet till konstant informationsflöde har gett oss en ny drog i form av att vara konstant nu-uppdaterad. Om vi nu försöker ställa oss lite vid sidan av vår egen kultur och analysera den lite på håll, kan vi konstatera att bakom det ständiga bakgrundsbruset av nya uppdateringar har viktiga företeelser för både nyhetsredaktioner och läsare hamnat i skymundan. Det handlar om bakgrund, reflektion, källkritik och fördjupning.”
…
“För frågan är om det är sekundsnabba, twitterkorta och halvsanna uppdateringar som dagens mediekonsument egentligen söker. Eller kan det rentav vara så att nutidens identitetssökande massmedier har skapat ett självspelande piano som varken de själva eller läsarna önskar? En av svagheterna med självspelande instrument är att de förr eller senare stannar av. De enda instrument som fortsätter att ljuda är de som spelas av aktiva agenter med kraft och skicklighet att själva skapa ett innehåll. Varje organism som enbart styrs av ögonblickets önskemål, men saknar rötter och stadga kommer med tiden att dö.” …
Lämna ett svar