Just hemkommen från en alldeles ovanligt späckad lördag. Återvänder en halsduk fattigare (har tillfälligt bosatt sig på en hatthylla i Betlehemskyrkan i Stockholm) men flera goda samtal rikare.
I EFK-styrelsen hade vi igår och idag på förmiddagen riktigt goda och framtidsinriktade samtal, gemenskap och beslut. Det finns en offensiv vilja i styrelsen som jag är väldigt glad över. Och så tycker jag mig även se att känslan är i samfundet i stort. Vi fick på mötet färsk statistik för år 2012, och det blir tydligt att EFK är ett av få kristna samfund i Sverige som faktiskt växer – och det i egen kraft. Vissa andra år har samfund växt på ”dopad” väg genom att församlingar slagits samman. Under 2012 skedde inga sådana sammanslagningar, men EFK:s församlingar växte ändå i medlemsantal. De beskeden tar vi emot med tacksamhet och framtidstro. Morgondagen tillhör Kristus!
Även på SEA:s årskonferens i Stockholm, dit jag efter lunch kastade mig via tåg, hade vi ett både finstämt och gott samtal kring ämnet aktiv dödshjälp, som trogna läsare från gamla bloggen vet att jag varit ganska aktiv debattör kring. Jag och riksdagsmannen Mikael Oscarsson kompletterades av god expertkompetens på området, i form av läkarna Anne-Berit Ekström och Georg Engel från Ersta Hospice. Det var gott att höra de personliga berättelserna från framför allt den senare, som lever sin vardag med människor som befinner sig just i livets slutskede. Engel bekänner sig inom parentes sagt som ateist, men står på den för mig helt självklara humanistiska grunden att människolivet ska värnas, uppvärderas och bejakas.
Georg Engels digra professionella erfarenhet beskrev att det som svårt sjuka och döende patienter efterfrågar inte är dödshjälp, utan livshjälp. Han berättade att i de fall där patienter i ett utsatt läge bett om att få dö hade han eller hans kolleger satt sig vid deras sjuksäng, gett patienten sitt öra, gett dem sin tid och omsorg. Och det fick alltid samma resultat: att patienten nästa morgon vaknat med en annan inställning och börjat komma till ro i att invänta det oundvikliga slutet med bevarad värdighet och ett medvetet val att leva ända in i döden.
Även moderatorn Siewert Öholm beskrev en gripande händelse på samma tema från när han ledde programmet Svar Direkt i SVT, och en gravt handikappad man som av omgivningen kanske bedömdes leva ett ”ovärdigt liv” rullades in och med ansträngning uttalade orden: ”Det är inte dödshjälp jag behöver – utan livshjälp!”
För mig som tidigare deltagit i ganska polemiska debatter på temat med gudsförnekare som Christer Sturmark och Torbjörn Tännsjö var det välgörande att uppleva den varma och djupt mänskliga grundton som präglade dagens samtal. Fjärran var den hårda och ibland rent hånfulla retorik som präglat andra tillfällen när ämnet debatterats. Det vittnar om att det trots allt finns ganska många som – oavsett trosbekännelse – finner det viktigare att bygga ett mänskligt och livsbejakande samhälle än att till varje pris dra till strids mot andra på grund av deras tro på Gud.
Den slutsats vi tillsammans landade i var att ett av de främsta sätten att mota de krav på dödshjälp som reses i vårt land är att faktiskt lyssna till de människor det handlar om, lyssna till dem som är experter på området, de palliativläkare som är vana att möta människor i livets slutskede, och menar att när patienter upplever skräck för att förlora värdigheten behöver de inte någon som också tar livet ifrån dem. Det de behöver är att få sin värdighet tillbaka. Det målet kan vi nå om vi tillsammans slutar ge näring åt dödens kultur i vårt samhälle, och istället börjar bygga en kultur för livet – det verkliga livet.
Lämna ett svar