För någon månad sedan hade vi en diskussion om hur starkt eller svagt det moraliska argumentet för Guds existens är i jämförelse med andra, och om en strikt evolutionär förklaring kanske skulle kunna betraktas som tillräcklig för att förklara den mänskliga moralen. Tyvärr blev mitt utlovade uppföljande inlägg liggande i träda ett tag, men här kommer ett försök till återkoppling.
När jag undervisar om Guds existens, inte minst i Vem tänder stjärnorna? brukar jag lägga fram ärendet utifrån fem argument. Två av dessa är tydligt vetenskapligt inriktade, med vissa filosofiska inslag: orsak och design. Två argument är mer grundade på hur vi intuitivt, psykologiskt upplever vår tillvaro: moral och sökande. Det femte argumentet slutligen baseras på nutida och tidigare människors personliga erfarenheter av Guds direkta agerande.
De här argumenten har sina olika styrkor, och bygger ett kumulativt försvar som tillsammans ger en stadig grund för Guds existens. Jag tänker mig såhär spontant att man kan likna dem vid isflak på vårkanten, när isen börjar spricka upp. Var för sig kan man uppleva varje enskilt isflak som något osäkert, men när de ligger tätt tillsammans håller de ändå varandra samman och skapar ett hållbart underlag. Jadå, det kanske kan upplevas lite gungigt under vägen, men eftersom varje isflak är ganska tjockt och de olika flaken stödjer varandra så räcker ismassan likväl för att ändå kunna gå tryggt på.
Det som vissa betraktar som en svaghet i det moraliska argumentet är att det inte kan vare sig bevisas vetenskapligt eller ens prövas i laboratorier. Men det kravet är inte heller något som kan ställas av den här typen av argument. (Det gäller självfallet inte heller för den som vill bevisa Guds icke-existens med ondskans problem.)
En skribent i tidigare diskussion beskriver en evolutionär förklaring till moralen som ”inte osannolik”. Där är jag böjd att ha en annan åsikt. Det är visserligen teoretiskt möjligt att försvara människans samvete som enbart en produkt av darwinistiskt urval, men praktiskt blir det svårare.
Låt oss komma ihåg att det inte finns något logiskt krav på att till 100% kunna bevisa en ståndpunkt eller premiss i ett logiskt resonemang. Det vi kan kräva för att vi ska ha skäl att hålla en ståndpunkt för trovärdig är i första hand att den framstår som rimligare än dess motsats/-er.
Det finns ytterligare ett problem med att avfärda moralen som enbart en evolutionär biprodukt. Låt oss spekulera i möjligheten att evolutionsteorin skulle vara korrekt i sin helhet – att vår moraliska förståelse av rätt och fel (i likhet med samtliga andra egenskaper eller drifter) har uppkommit genom darwinistisk evolution. Om så är fallet skulle detta likväl inte innebära att moralen därigenom skulle vara subjektiv. Det kan lika gärna vara så att människan därigenom fått insikt i en objektivt gällande moral. Att avfärda sanningen i en övertygelse genom att försöka förklara hur övertygelsen har uppkommit går under benämningen ”det genetiska felslutet”, och är ett ogiltigt sätt att argumentera.
Låt oss jämföra tankespåret med andra metafysiska försanthållanden. Vi skulle kunna hävda att Descartes tvivel på sin egen existens och hans efterföljande övertygelse att ”jag tänker – alltså är jag” kom som ett resultat av att han befann sig en lång tid i ensamhet i ett ödsligt rum i främmande land. Men även om så är fallet så säger den förklaringen samtidigt inget om huruvida hans tes är sann eller ej! Samma sak gäller Buddhas upplysning, Muhammeds uppenbarelser eller Einsteins relativitetsteori. Att kunna visa hur en tanke har uppstått avgör inte dess sanningshalt. Den frågan måste avgöras med andra metoder.
En annan sak på detta tema slog mig när vi i samband med föregående diskussion var med barnen på Borås djurpark. Det är väl känt att även djur kan uppvisa något som framstår som altruistiskt beteende. Darwinistiskt förklaras detta vanligtvis med modellen ”I scratch your back, you scratch mine”. Om man gör något för en annan varelse kan det i längden gynna en själv och ens gener i framtien. Men det som slog mig tydligt i djurparken var djurens tydliga brist på moraliskt agerande. Den som på grund av styrka eller rangordning kunde få tag i den utdelade maten tog utan betänkligheter allt den kunde få tag i, utan hänsyn till andra medbröder som var i lika stort eller kanske större behov av föda.
Dessutom: om moralen enbart skulle ha en darwinistisk förklaring innebär det ju att varje gång vi följer vårt samvete och agerar medmänskligt så är detta i grunden inte en moraliskt god gärning, utan snarare ett slugt sätt för den själviska genen att triumfera. Men det är inte så vi uppfattar moralen.
Med detta som bakgrund ter det sig för mig som en klart orimlig tanke att moralen enbart skulle vara något slags biprodukt under evolutionens gång. Att agera moraliskt berömvärt är ju tvärtom något som i normalfallet går helt emot det som Dawkins kallar ”den själviska genen”. Samvetet bjuder oss att ge upp vår egen trygghet eller resurser för att hjälpa en för oss okänd person på andra sidan jordklotet. Men samtidigt skulle detta vara totalt kontraproduktivt för våra egna gener, vars enda önskan – enligt Dawkins – är att överleva och sprida sig själv vidare.
Jag tror istället att vi har goda skäl att lita på vår inre övertygelse om att det finns objektiva moraliska värden. Det finns flera tillfällen där det är svårt att avgöra rätt från fel. Men det finns också valsituationer där vi intiutivt upplever att det finns en objektivt gällande moralisk regel. Den insikten i vårt inre får sin mest hållbara förklaring i en absolut och av människan oberoende normgivare – Gud.
Moralen och vårt samvete ställer krav oss att uppoffra oss själva för att hjälpa en annan. Att konsekvent leva så skulle knappast vara speciellt gagneligt för den själviska genen. Men jag tror att det skulle ge en varmare och bättre värld för oss verkliga människor.
Lämna ett svar