Såhär några dagar i efterhand har jag tagit mig tid att titta på första avsnittet i SVT:s inköpta serie “Finns det någon Gud?”, och tycker att det med frimodighet går utmärkt att rekommendera serien – åtminstone av första avsnittet att döma.
Visst fick ateistiska företrädare som Dawkins, Hitchens (inspelad i sin levande krafts dagar) och Harris komma med sina vanliga slängar, men jag vill ändå tänka mig att deras nedvärderande omdömen (såsom Harris “Wasting your time being wrong is the modus operanda (sic!) of religion” och liknande) om meningsmotståndare på något vis slår tillbaka på dem själva och deras grundsyn. Och samtidigt klipptes programmet inte ihop på det sätt som så ofta sker, så att den gudsförnekande positionen för tittaren framstår som den självklara, och att även filmskaparna lägger ett förklenande raster på de gudstroende.
Nej, här fick kristna (och en muslimsk och en judisk) företrädare tala till punkt och ge en sansad respons och ett trovärdigt försvar för en bibliskt grundad syn på tro, vetenskap och förnuft. Båda sidor fick möjlighet att på ett sakligt sätt presentera sina bästa argument. Något som enligt min ringa mening fick nyateisternas mer raljerande resonemang att framstå som svagare grundat i verkligheten, medan tron på en överjordiskt intelligent Skapare istället stärktes.
Ett av de mest talande citaten i programmet var av den gudsförnekande kemisten Peter Atkins, som säger: “Religionen kräver att man ska tro på rent nonsens. Skälen att tro på Gud saknar helt substans.” Jag kan i det sammanhanget inte komma ifrån tanken på Atkins egna försök att presentera en hållbar förklaring till en strikt naturalistisk förklaring till hur världen skulle kunnat uppstå utan orsak ur ingenting. Jag tar tillfället i akt att ge ett citat som jag använder i Vem tänder stjärnorna? (som förresten precis nytryckts, för beställning rekommenderas webshopen.) Såhär skriver Peter Atkins:
“I begynnelsen fanns ingenting… Av en slump uppstod en fluktuation, och ett antal punkter som uppstod från ingenting… Från absolut ingenting, absolut utan intervention, uppstod en rudimentär existens… Mönstren uppstod igen, och igen, och igen. Varje gång mönstret skapade och blev en tid, gav punkterna upphov till sin egen existens… Sedan uppstod av en slump vår fluktuation. Punkter uppstod genom att bilda tid, men den här gången, i det här mönstret följdes tiden av tre rumsliga dimensioner… Med dessa uppkom stabilitet, senare grundämnen, och ännu senare elefanter.
Detta är naturligtvis allt annat än ett vetenskapligt resonemang, och Atkins redogörelse har beskrivits som ”så uppenbart inkonsekvent … att vi med rätta kan förkasta den som det pseudo-vetenskapliga dravel den är.”
Att sakligt betrakta och söka värdera de två stora förklaringsmodellerna till livet, universum och allting är något gott. Att inte blunda för svagheterna i en viss position är också det av goda. Låt oss uppmuntra varandra att fortsätta ett öppet och sunt sådant sökand. För den som söker, har goda utsikter att faktiskt också finna. Jag ser mycket fram emot de återstående två avsnitten av serien.
Lämna ett svar