Ligger däckad i feber här sedan igår. Jag har frestat på mig själv en del i samband med bokrelesasen och olika aktiviteter som jag behövt jobba med som uppföljnin till den som inledning till fas två i projektet. Har nog frestat lite mer på själen än på kroppen, har svårt att låta bli att stressa upp mig.
En som torde ha lidit av än mer psykisk stress den sista veckan är väl förstås Omar Mustafa. Har funderat en hel del kring den affären. I likhet med mig själv – fast på ett helt annat plan förstås – har han nog till stor del sig själv att skylla för den uppkomna stressen. Utan att gå alltför djupt in i den situationen kan man väl bara kort konstatera att det ska gå alldeles utmärkt att vara både troende och politiker i Sverige. Men om man med “troende” måste inbegripa antisemitiska böjelser har man förstås problem.
Om man, som fd Broderskaparnas ordförande Peter Weiderud hävdar: “Det som är rasism i ett sammanhang har en annan betydelse i ett annat sammanhang.” sätter man förstås också sig själv i en väldigt underlig situation. Som Sanna Rayman i SvD kommenterade: “Huh? Weiderud får gärna förklara i vilket sammanhang blod i brödet är lite mer skojsigt och lite mindre rasistiskt…”
Dylika resonemang indikerar på något vis att vi upplysta västerlänningar förstås förstår vad som är rätt och fel, men att den insikten ännu inte kommit till obildade muslimer. Det är nedlåtande och fråntar människor sitt moraliska ansvar. Antisemitism är historiens, och främst 1900-talets mest utpekande och långtgående förföljelse mot en specifik folkgrupp. Därför bör det inte heller finnas några tvivelsmål alls kring var politiker och andra opinionsbildare står i den frågan. Det är inte alls säkert att frågan är löst bara för att Omar Mustafa fått avgå.
Lämna ett svar