Idag har sannerligen varit en mixad dag. Först var jag med och spela fiol på förmiddagsmötet, det gör jag inte så ofta, men det är väldigt roligt varje gång jag kan vara med och vara andra till glädje med hjälp av musiken.
Efter det var det raskt hemåt för att fira vår nioåring, och det gjorde vi på det önskade men något udda temat pensionärskalas – med pojkar utklädda till gamla farbröder, sju sorters kakor, bingo, gammaldags musik och lite allmänt gnäll på pensionerna och skatterna…!
Men sen har jag förstås i likhet med många andra läst och funderat över Ulf och Birgitta Ekmans beslut att övergå till Katolska Kyrkan. Jag har också lyssnat på Ulfs predikan från i förmiddags där han förklarar bakgrunden till deras beslut. Att lyssna på vad den aktuella personen själv säger är ofta bättre än att bara lyssna till andras ord, speciellt om de är framförda i affekt – vilket i och för sig kanske är förståeligt när en så framträdande församlingsledare som Ulf Ekman gör ett så tydligt vägval.
Jag delar flera av Ulf Ekmans goda erfarenheter av enskilda katolska kristna och organisationer. Jag samverkar med katoliker i flera av de kristna sammanhang där jag finns med, och har haft några verkligt givande möten med framträdande katoliker, har bland annat haft förmånen att intervjua påvens predikant Raniero Cantalamessa och de karismatiska katolikernas ledare Charles Whitehead. Inte minst Cantalamessa upplevde jag som en av de varmaste och hjärtligaste kristna jag mött. Jag har också personligen fått så mycket gott från historiska kyrkosammanhang, och har den djupaste förståelse för längtande kristna som ivrigt söker sammanhang som står stadigt och inte blåser hit och dit för samtidens varje vindpust. Jag ser därtill att katoliker ofta är både kunnigare, starkare och mer konsekventa försvarare av en kristen tro, etik och grundsyn i samhället än protestantiska företrädare.
Jag upplever samtidigt sedan ett flertal år en i mitt tycke god gemenskap och ett bra samarbete med församlingen Livets Ord och dess förlag, som efter mitt tidigare förlags konkurs hörde av sig och önskade ge ut mina böcker under labeln Areopagos. Jag har även upplevt mina möten med Ulf Ekman som genuint goda; var intervjuad i hans teveprogram härom året, och vi hade ett kort men gott samtal i samband med den författarträff vi var med på i förra månaden.
Det tycks dock som att Livets Ord och dess grundare nu väljer att gå åt olika håll, och både församlingen och förlaget har idag markerat att man fortsatt har en evangelisk-karismatisk profil. Jag uppskattar den markeringen, och det är ungefär så även jag resonerar. Jag ser väldigt mycket gott som kommit ur den Katolska Kyrkan. Men jag ser också centrala inslag som jag uppfattar som teologiskt felaktiga och utan bibliskt stöd, vilket gör att jag även fortsatt identifierar mig som evangelikal kristen.
Så oavsett hur mycket jag uppskattar det som sägs eller görs av enskilda katoliker eller den Katolska Kyrkan ser jag inte skäl att avsäga mig mitt eget – naturligtvis även det ofullkomliga – sammanhang och träda över in i ett annat. Jag inser naturligtvis att Ulf Ekman tänkt både en och två och kanske även fjorton gånger innan han och hans fru valt att ta steget över till Katolska Kyrkan, och säkert finner fullgoda skäl att stiga över denna stora kyrkogräns. Jag vill göra som jag brukar även i andra fall, välsigna både honom och andra befintliga katoliker i deras väg och del i vårt gemensamma uppdrag, men känner själv full frid över att stå kvar i mitt eget sammanhang.
Detta vill jag fortsatt göra med stor öppenhet för fortsatt samverkan med kristna i andra samfund och kyrkor som delar en längtan efter ett djupt och varmt kristet liv för individ, kyrka och samhälle. Min erfarenhet är att de historiska kyrkorna i många fall har mycket av liv och fördjupning att lära och ge till våra nya frikyrkosamfund. Jag tror att det går utmärkt att tydligt dela både gemenskap och samarbete trots att man representerar olika kyrkor och kanske också är oense om vissa lärofrågor. Guds rike och hans uppdrag för sin kropp här på jorden är alltför stort för att vi ska gå under av att strida inbördes. Men jag tror att det ändå är tillräckligt stort för att vi ska kunna utföra detta uppdrag tillsammans som syskon även i skilda kyrkor och samfund.
Som Rupertus Meldenius klassiska devis säger: “Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga. Kärlek i allt.” Det tror jag är en angelägen påminnelse i den tid vi nu står i.
Lämna ett svar