För att anknyta till det samtal om tro och vetenskap jag var med i förra veckan kan jag göra en liten utvikning till en diskussion som just pågår inom den kosmologiska forskningen, alltså den vetenskapliga disciplin som undersöker universum, dess ursprung och utveckling.
I våras kom en stor och omskakande nyhet där ett forskarlag lade fram empiriska belägg för inflationsteorin som menar att universum under en kort kort period av sin allra första levnad expanderade extremt snabbt. Om inflationsteorin är korrekt menade vissa att det också ger skäl att tro på ett multiversum, det vill säga att vårt i sig så gigantiska universum endast skulle vara en bubbla bland en mängd andra; vilket i sin tur av vissa anses utgöra argument för att ingen intelligent Designer skulle behövas.
Upptäckten var så genomgripande att man snabbt delade ut Nobelpriset i fysik till männen bakom teorin om fynden kunde bekräftas. Nu har dock frågetecken höjts inför upptäckternas giltighet. Fysikprofessorn Paul Steinhardt skriver dock nu i tidskriften Nature att bevisen för inflationsteorin (och de implkationer man menade följde därav) nog räknades hem lite för fort. Han skriver: “it is clear that the inflationary paradigm is fundamentally untestable, and hence scientifically meaningless.”
Jag är inte säker på att Steinhardts slutsats om inflationsmodellen är korrekt. Det kan mycket väl vara så att fynden från i våras kommer att förtydligas, fördjupas och förstärkas och ge ytterligare stöd åt teorin. Chanserna till det är jag dock alltför dåligt insatt för att kunna bedöma. Men det är ändå aningen intressant hur vissa personer med en ateistisk livshållning ibland griper väldigt snabbt efter halmstrån som de hoppas ska kunna ge stöd för en förklaring av universum som kanske skulle kunna minska behovet av en skapare.
Verkligheten är ju i själva verket tvärtom. Ju mer vi undersöker universum, desto tydligare blir det att dess lagar och uppbyggnad tycks så extremt väl anpassade för liv att det blir fullständigt orimligt att betrakta universum som enbart ett resultat av slump och nödvändighet. Som Steinhardt nämner i förbigående i sin artikel om hur säkra inflationsforskarna sade sig vara på sina fynd: “According to the team at the BICEP2 South Pole telescope, the detection is at the 5–7 sigma level, so there is less than one chance in two million of it being a random occurrence.”
En chans på två miljoner är helt riktigt en så extremt liten chans att vi för alla praktiska skäl kan utesluta slumpen som förklaring. Men när det gäller inställningen hos universums fysiska lagar är den sammantagna sannolikheten att de av ren slump skulle ha fått exakt den inställning de har så oerhört mycket mindre att många forskare dragit slutsatsen att den enda rimliga förklaringen är att dessa lagar också är designade. Den som tror annorlunda har naturligtvis all rätt att göra så. Men jag måste säga att jag beundrar kraften i deras tro.
Till detta kan fogas den parallella diskussion som pågår kring de bekräftade fynden av Higgsbosonen (som vi diskuterade en del vid förra veckans panelsamtal), och de följder som även det här fyndet får för både vetenskapen och de större frågorna om livet , universum och allting. Fysikern Sean Carroll beskriver att även Higgspartikeln och det härtill kopplade energifält som går under namnet Higgsfältet tycks vara förbluffande perfekt balanserade. “The mass of the Higgs boson, about 126 times that of the proton, turns out to be “right on the edge,” in terms of the universe’s stability, Carroll said. A little bit lighter, and the Higgs field would be much more easily perturbed; a little heavier, and the current Higgs field would be incredibly stable.”
Det här är inte resonemang utifrån kunskapsluckor. Det är tvärtom konkreta upptäckter, verkliga kunskaper som nästan överallt tyder på samma mönster: ett helt obegripligt perfekt balanserat universum. Vilken förklaring vi ger till detta får vara upp till var och en. Jag för min del vet vart jag tror att de pilarna pekar.
Är inte vetenskap spännande, så säg?
Lämna ett svar