Såhär i årets valrörelse har jag haft möjlighet att lägga extra mycket tid på kampanjarbete. Igår fredag hade jag en mycket ovanlig upplevelse, som deltagare i en valdebatt inför en stor grupp SFI-elever. Vi var dock bara deltagare från två partier, så det blev mer av ett ganska vänskapligt samtal om Sveriges demokratiska system. Då var det mer debattglöd i eleverna, som mestadels pratade somaliska och arabiska, så de som hade den svettigaste dagen var nog tolkarna.
Som van vid läraryrket passade jag på att försöka göra en liten historisk genomgång tillbaka till ståndsriksdagen och dess avskaffande (där min farfars farfars far Nils Larson i Tullus hade en nyckelroll som böndernas talman) och fram till idag. Jag försökte också ge en förenklad bild av Kristdemokraternas roll i nutidens ideologiska landskap. Som jag ser det har de flesta stora länder en lite mer begränsad partiflora än Sverige. Normalt är att det finns ett socialdemokratiskt parti, ett liberalt parti och ett kristdemokratiskt parti (eller motsvarande). Det är ju också så de tre viktigaste partigrupperna i Europaparlamentet formerat sig. Utöver dessa tre huvudgrupper har många länder därtill ofta något enfrågeparti – ofta med populistiska inslag, kanske något grönt parti och så kanske något mer extremt parti på respektive ytterkant.
Men om vi skulle beskriva hur de stora partierna ser på sin politiska vision så försökte jag för SFI-eleverna beskriva saken som att de socialdemokratiska partierna ser det som sin stora uppgift att göra det bra för kollektivet, men att individen då inte blir lika viktig. Liberalismen å sin sida vill ge maximal frihet för varje individ att skapa ett gott liv, men inte lägger lika stor vikt vid att göra det bra för den stora gruppen eller dem som hamnar i kläm. Jag försökte istället beskriva kristdemokratin som ett slags mellanväg mellan dessa två ideologier som – dragna till sin spets – riskerar att leda till destruktivitet. Det var ju också därför som den kristdemokratiska rörelsen uppstod efter det andra världskriget där liberalismen och socialismen dragits till sina extremvarianter i Tyskland och Sovjetunionen.
Både socialismen och liberalismen, vilka på ytan ser diametralt olika ut, delar ändå hoppet om ett Utopia, det framtida samhälle när deras respektive ideologiers dröm ska kunna gå i uppfyllelse. Kristdemokratin å sin sida delar inte drömmen om det perfekta samhället, för historien har visat oss att vi människor tyvärr tycks sakna förmågan att bygga ett sådant samhälle. Det ligger en ofullkomlighet i människan som gör att vi måste handskas mycket varsamt med makten, eftersom den så lätt korrumperar även de ädlaste av motiv. Istället för att lägga allt fokus på antingen det stora kollektivet eller den enskilde individen pekar kristdemokratin istället på en medelväg. Man menar istället att det bästa samhället byggs genom att gynna de små grupperingarna och det civila samhället. Det gäller i första hand familjen, som kan vara en plats för trygghet och fostran, men också föreningar, församlingar och andra organisationer av frivilliga sammanslutningar kring ett visst syfte. Det är först när dessa grupper ges förutsättningar att blomma fritt som individer mår bäst, snarare än att bara tvingas in i ett kollektiv eller också drivas vidare i en ständig jakt på att armbåga sig fram i en hyperindividualistisk tid som vår.
Kristdemokratin bygger också på inställningen att vi aldrig först får titta på vilka medel vi ska använda för att nå det utopiska målet. För både socialismen och liberalismen finns risken att låta ändamålet helga medlen att nå dit. Men ett kristdemokratiskt synsätt på politiken – när det fungerar som det ska – försöker istället basera besluten på vilket alternativ som är etiskt rätt, snarare än vilka beslut som kan ge mest pengar eller leda till det långsiktiga målet.
Ibland kan det vara svårt att nå fram i det politiska spelet som så ofta förenklas in absurdum, eller reduceras till frågan om vilket alternativ som ger 50 kronor mer eller mindre än i den egna plånboken. Jag är övertygad om att en etiskt grundad syn på politiken är utomordentligt viktig att ha med oss in i nästa mandatperiod. I samtal med väljare på gator och torg förstår jag att det finns gott om personer som drar åt ett annat håll. Tyck gärna till i kommentarfältet hur du tänker kring det kommande valet. Jag för min del hoppas få se ett starkt kristdemokratiskt inflytande i Sveriges riksdag även på andra sidan 14 september. Jag tror det kan vara av stor vikt för vårt land.
Lämna ett svar