Jag har en lång kärlekshistoria med Cliff Huxtable. Den godmodige, kvickkäftade och underfundige, och hela tiden varmhjärtade familjefadern i The Cosby show – jag har knappt kunnat få nog av honom! Jag har diggat Dr Huxtable så mycket att när serien för rätt många år sedan repriserades i TV4 tog jag tillfället i akt att banda många av de avsnitt jag gillade så skarpt när de gick i svensk teve första gången. (Ja, det var alltså på den tiden man spelade in teveprogram på VHS-band.) Jag tyckte tävlingen på Bill Cosbys hemsida härom året om den snyggaste Cosbytröjan var jättekul. För kanske ett år sedan försökte jag introducera de största barnen i familjen Huxtables magiska värld med videons hjälp. Intresset var väl sisådär, men jag tänkte att det kanske kan väckas till liv i sinom tid.
I ett skåp på ovanvåningen står nu en hel rad VHS-kassetter med The Cosby Show och väntar. Det sorgliga är att de aldrig kommer att tas fram igen. Inte förrän de en dag åker på tippen. Cliff Huxtable finns tyvärr inte längre till. Han blev mördad. Av Bill Cosby.
Det har varit smärtsamt att följa händelseförloppet när ridån bit för bit har rullats upp och avslöjat den bejublade Bill Cosbys mörka förflutna. Droppen som till slut spräckte hela stenen var när New York Magazine i förra veckan släppte sitt reportage med 35 kvinnor som alla berättar om hur de på mer eller mindre grovt sätt utnyttjats av Cosby.
Vi skulle säkert ha upprörts av om någon aggressiv, allmänt gapig och oempatisk artist hade begått sexuella övergrepp. Men det skulle samtidigt vara mot en bakgrundsbild av att vi på något vis förväntar oss att en sådan person inte tänker och fungerar i samma banor som vi förväntar oss av dem som visar upp en högre moralisk profil. Vi skulle inte ha drabbats av samma känsla av chock, av att på något vis också själva ha blivit bedragna, om förövaren varit en annan än den person som vi på något vis tänkte oss var densamme som den fiktive Cliff Huxtable. Andreas Nordström i DN fångar något av det som gör fallet Cosby så explosivt. “Just den upplevda skillnaden mellan Bill Cosbys offentliga persona och hans inre fördolda jag, alltså hans dubbla moraliska bokföring, är något som väcker en helig vrede.”
Hånet och sarkasmerna mot Cosby som sprids på nätet har haft och kommer att fortsätta ha sin tid. Analyserna av hans handlande likaså. Det jag funderar över just nu ligger på ett lite annat plan. Nämligen på vilken moralisk grundhållning som ligger till grund för den tornado av domar som svept genom det mediala landskapet de sista veckorna. Det är uppenbart att det finns en glidande skala i hur vår samtid ser på sexuella relationer, och var gränserna bör dras.
Å ena sidan ligger det i vår kultur totalt bejakande till nära nog alla typer av sexuella relationer, utan koppling till kärlek och äktenskap. Men samtidigt finns det också ett mycket starkt moraliskt avståndstagande mot sådana relationer i vissa sammanhang. Exakt var är det den moraliska gränsen bör dras? På vilka sätt kan vi säga att hans moraliska fel är kvalitativt värre än andras, inte bara i grad, utan i art? Samtidskulturen tycks generllt ha ett ganska tydligt ställningstagande: det kan inte vara de sexuella akterna med diverse kvinnor i sig som är problemet. Är det just planeringen i det hela – drogandet av de kvinnliga offren vi vänder oss mest emot? Eller är det övertaget han haft som känd komiker gentemot kvinnor i beroendeställning?
Jag tror att den moraliska indignationen över Bill Cosbys handlingar är helt riktig. Han har svikit och skadat många. Sin fru, sin familj, och de kvinnor han förgripit sig på. Men jag tror att det också kan vara tid för vår samtidskultur att ta en djupare fundering kring den sexualetiska hållning som annars knappast reflekteras över. Det är inte min poäng här att moralisera över hur lätt eller svårt det är att hantera frestelser som en populär komiker kan utsättas för. Men Cosby gick mycket längre än att bara falla för frestelser som kom i hans väg. Kanske var helt enkelt det så att han gick över den moraliska gränsen redan den första gången han gjorde en sexuell invit – oavsett grad av påtryckning – till en annan kvinna än sin fru. När han gav sig själv den moraliska rätten att träda in på den vägen, var tröskeln lägre att fortsätta på den väg som ledde till så tragiska konsekvenser för så många.
Det finns all anledning att fundera över hur vår egen livsföring stämmer överens med den bild vi ger av oss själva utåt. Det är när den bilden skevar alltför mycket som domen blir som allra hårdast. Och handlingar har en förmåga att förr eller senare komma ikapp oss. Och priset är högt, fasansfullt högt. Det är inte bara Cliff Huxtables arv som Bill nu har tagit av daga. Allt han någonsin gjort och utfört, hur gott det än vara må, är idag så solkat av hans förföriska dekokter att all hans produktion idag är oanvändbar.
Cosby må av olika skäl kanske aldrig kunna dömas juridiskt. Han har istället mött folkets domstol, dock utan att själv dyka upp rättegången. Och folkets domstol har gett honom det strängaste straff som folkets domstol kan utdöma. Hans livsverk är förverkat. Bill Cosby har ingenstans att ta vägen. Han har ingen dåtid och ingen framtid. Kan ett jordiskt straff bli värre?
Den som liksom jag följer den bibelläsningsplan som åtföljer satsningen Anta utmaningen läste härom dagen om en av de mest tragiska figurerna i den gammaltestamentliga historien. 2 Krönikeboken 21 berättar om Joram, som var kung i Juda. Han stärkte sin kungamakt genom våld, genom att ta livet av sina bröder och ett antal andra furstar, och samlade därigenom också hem alla deras ekonomiska rikedomar. Men han förlorade samtidigt i politiskt inflytande. Fiender invaderade landet och rövade bort hans hustrur (jodå, han hade unnat sig flera stycken) och alla hans söner utom en, och han drabbades därefter av svår sjukdom och dog, till synes i svår vanära, vilket uttrycks av hur hans eftermäle beskrivs: “Hans folk tände inte något bål till hans ära, så som de hade gjort efter hans fäder.” Slutomdömet om den kung som tillskansat sig makt och rikedom på andras bekostnad är kortfattad, men ack så talande: “Han gick bort utan att någon saknade honom.”
Kung Jorams öde är en skrämmande påminnelse om livets mening och mål. Ett liv som ägnas åt att ta de möjligheter man har att skaffa sig olika slags fördelar blir förfelat. Ett gott livsverk byggs med helt andra medel. Bill Cosby tappade bort sitt för att vinna egna, kortsiktiga fördelar. Han kan aldrig, aldrig tycka att det var värt det.
Den genomtrevlige familjefadern Cliff Huxtable tvingas följa kung Jorams öde och måste nu även han bortföras från det allmänna medvetandet i och med Bill Cosbys fall, utan att något minnesmärke reses till hans ära. Men jag måste ändå säga: jag saknar honom. Trots att han aldrig fanns på riktigt.
EDIT – fredag 31/7 Jag skriver idag en ledartext i Världen Idag utifrån detta tema, men med tydligare inriktning på vad en andlig ledare kan dra för lärdomar av fallet Cosby, under rubriken “Ju större de är, desto tyngre faller de“
Lämna ett svar