Jodå, vi har fått tillökning i hushållet. Fast inte av slaget homo sapiens då… Utan snarare av brun leghorn. Ett litet gäng förhoppningsvis lyckliga höns har tagit i besittning den del av uthuset som jag ägnat ett antal timmar av sommaren åt att iordningställa.
Det är ganska trevligt det där med att skaffa höns. Det har flera inslag som jag tror att vi människor i vår hyperinstutitionaliserade tid mår mycket väl av. (Jag dyker ner i bland annat detta tema i Guldet blev till sand om vårt distanserade förhållande till den mat vi äter.) Visst har de varit lite blyga såhär i början, men nu har de börjat ta även den förhoppningsvis ganska trevligt inredda hönsgården i besittning. Jag kanske inte ska göra någon lång reklamtext för fjäderfähantering, men tycker mig ändå se några saker kring hönseriet som jag uppskattar.
Man hamnar lite närmare naturen och de matvaror man konsumerar. Det är inte minst för barnen väldigt värdefullt att se sambandet mellan ursprung och den mat vi sedan äter. Vi kommer också ifrån en del av slit- och slängsamhället genom att kunna ta tillvara mer av matrester och -avfall till djurföda, som sedan kommer tillbaka som ägg. Så när vi tackar Gud för maten, vilket vi brukar göra, kanske hönsen också gör att vi än mer uppskattar den föda vi har på bordet.
Jag är också väldigt förväntansfull på hur stor kraft det kommer att finnas i hönsgödseln, som kunniga personer beskriver som riktig racermaterial som gödningsmedel. Det ska alla veta att vi inte har så värst gröna fingrar i vår familj. Så vi vore djupt tacksamma över att kunna få en sådan välkommen hjälp i växtligheten genom att ta tillvara avfallet från hönsen.
Och så får man förstås också lite mer närhet till djuren i skapelsen. Vår lillflicka på fem år har redan blivit förbluffande hemtam med hönsfåglarna och lyfter och gosar med dem med stort välbehag. Åtminstone tycker hon det, hönsen har inte gett riktigt klart besked, men de verkar inte alldeles ovilliga. Jag läste någonstans att barn som får uppleva mycket kontakt med djur när de är små också visar större omtanke mot djur när de blir större. Kan tyckas självklart, men jag vill minnas att det också fanns en tilläggspunkt i den där undersökningen – nämligen att om barnen hinner bli över 13 år innan de får mer kontakt med djur så är det för sent. Då blir de sällan riktigt djurvänliga, även om de har djur omkring sig senare.
Sen är det förstås också trots det arbete man får lägga ner ett rogivande inslag i tillvaron att sitta ner och iaktta och prata lite med hönsen. De funderar inte över vare sig mode eller över antalet följare på Twitter. De lever sitt liv, producerar sina ägg, och går sedan hädan. Vi människor kan lära oss något av hönsens godmodighet, men vi kan också se att vi har både värdighet och möjligheter som går utöver det som finns i djurvärden. Jesus för i det här sammanhanget ett ganska passande resonemang när han ber sina åhörare att se på fåglarna som lever på utan att bekymra sig, och sedan frågar retoriskt: “Är inte ni mer värda än de?”
Jo, det är vi människor allt. Denna vår värdighet ska vi också hålla högt. Och samtidigt kan vi vinna en hel del på att leva nära den natur som Gud skapat människan i.
Lämna ett svar