Jag kan påminna mig två idrottsligt kopplade tillfällen då jag blev så totalt förbluffad att jag inte kunde reagera med något mer än en flämtning. Båda inträffade sommaren 1996 i samband med spelen i Atlanta. Den ena var när Michael Johnson krossade både motstånd och världsrekord och gick i mål på 200 meter på obegripliga 19,32. (Sedan dess har ju Usain Bolt löpt distansen på än mer obegriplig tid.)
Det andra – eller ska vi säga första – tillfället inträffade en dryg vecka tidigare, vid invigningen av samma spel. När helt utan någons kännedom den man dök upp som skulle tända den olympiska elden. Med parkinsonskakande lemmar stod historiens främste idrottslegend Muhammad Ali inför världen och möttes av en lika stark kollektiv flämtning som hemma i min tevesoffa.
Jag har tidigare nämnt att Ali varit en gestalt som jag följt mycket nära genom livet. Det är inte omöjligt att den biografi som jag skrev om honom som specialarbete i gymnasiet är den ordrikaste text jag har skrivit. Gestalten Muhammad Ali fascinerade mig då, och gör det fortfarande. Rent ideologiskt har jag nog misstyckt med väldigt mycket av det han stått för. Ali har haft en extremt självcentrerad attityd som ständigt har sökt konfliktsituation för uppmärksamhets skull. Han hade ett uselt sätt att värdera och hålla sig till sina fruar. Samtidigt har jag haft minst lika svårt som alla andra att värja mig för den humor, det showmanskap och den fenomenala idrottsliga skicklighet som han uppvisade i och utanför ringen. Den uthållighet som fick honom att utmanövrera den hårtslående George Foreman och återta kronan i Kinshasa var remarkabel.
Men stoltheten hade förstås en baksida. Den drev honom tillbaka till ringen när han var för ålderstigen och långsam. Den drev honom att ta mer stryk än han behövt, i syfte att visa att han i längden var starkare och stryktåligare än sin motståndare. Han vann i skönhet, men slagen mot hjärnan kom ikapp även den främste av atleter. Det låg något nästan rörande mänskligt i att se den darrande mästaren som kämpade med att lyckas tända den olympiska elden i Atlanta, och i den av Parkinsons sjukdom sluddrande mun som tidigare varit världens snabbaste käft. Kanske gav den kroppsliga svagheten också en större ödmjukhet och vishet till den åldrande kämpen från Louisville, Kentycky. Hans minne påminner oss hur som helst om att den som tror sig kunna vinna och behålla hela världen sällan gör det särskilt länge. Så mycket viktigare då att vi försöker bevara vår själ, oavsett om vi framlever våra dagar på världens huvudscen eller dess bakgård. Avståndet dem emellan kan ibland vara ganska kort.
Boxningen har tappat åtskilligt i popularitet över världen sedan Ali försvann från scenen. Jag inser också att det är många som har svårt för boxning som idrott. Men det ligger en storhet i att behärska “the noble art of self-defence”. För o, vilken närmast konstnärlig skönhet han hade i att behärska händelserna i ringen när han var ung och snabb. (Allra bäst var han kanske under de tre år han var avstängd på grund av vapenvägran i Vietnamkriget.) Ali hade en nästan överjordisk förmåga att behärska den konsten ut i yttersta handsktyget. Han tycktes ha en osynlig radar som upptäckte motståndarens slag redan innan de avlossades, och han kunde grandiost luta bort överkroppen och undvika motståndarens slag utan att ens höja händerna till gard. Nu har Muhammad Ali dansat färdigt. Bland idrottsmän var och förblir han – The Greatest.
Lämna ett svar