Från dödlig frihet till nådens frihet

Från dödlig frihet till nådens frihet

I den bibelläsningsplan som jag följer via satsningen Anta Utmaningen har vi nu kommit fram till att börja på de långa skildringarna av några sekler av Israels historia som börjar från Samuelsböckerna och framåt. Läsningen de senaste dagarna dessförinnan har varit tämligen omtumlande.

Efter Moseböckerna och Josua med intåget i det ulovade landet kommer Domarboken. Det är en i långa stycken gräslig läsning. Ja, inte så att det är Gud som skulle vara dömande, elak eller något annat negativ egenskap som nutida religionskritiker gärna stämplar honom med. Det är tvärtom frånvaron av Gud och hans bud som är så tragisk att ta del av. Konsekvenserna är som den värsta nutida nyhetssändning. Det är våld, det är falskhet, det är gruppvåldtäkt och massmördande. Domarboken är en redogörelse av de värsta sidorna hos människan som släpps fram i full frihet.

Det är inte så att Gud är frånvarande genom hela Domarboken. Ibland släpps han fram korta stunder, då människorna vänder sina öron och sina hjärtan till honom. Men det går sällan länge innan den mänskliga, kortsiktiga strävan efter pengar, sex eller makt tar överhanden. Med stora mänskliga tragedier som följd.

Jag vet inte om du är som jag när du läser en bok, att du får en inre bild av miljön, vädret och så vidare. När jag läser Domarboken är det mulet. Ständigt mulet. Tjocka, mörka moln av våld och död som lägger sig över det land som trots den väldiga nåd som Gud visat folket, istället går en annan väg.

Innehållet i Domarbokens sista vers återkommer flera gånger i boken, och sammanfattar orsakssambandet till den mänskliga tragedi som boken utgör: “På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.”

Allt är fritt, inga auktoriteter som ska styra människans strävan efter självförverkligande. Men det var ingen god frihet. Så var inställningen i Israel dryga tusen år före Kristus. Likheterna med mentaliteten i Sverige tvåtusen år efter Kristus är ganska tankeväckande.

När man känner sig helt nedslagen efter att ha slutfört Domarboken kommer så en mycket kort, men ack så välsignad bok, en balsam för själen. Det är Ruts bok.

Känslan i två skrifter, i två historiska miljöer kunde knappast vara mer olika. Där folk och ledare i Domarboken tar varje tillfälle att söka sin egen vinning, oavsett hur det drabbar medmänniskorna, bjuder Ruts bok på en helt annan inställning till livet och till människan. Jag ska inte sammanfatta innehållet alltför djupgående, men jag vill varmt uppmuntra dig att läsa boken. Den är på fyra korta kapitel, men den renhet, godhet och medmänskliga värme som Rut, Boas och Noomi uttrycker i boken är något alldeles fantastiskt att möta efter att ha genomlidit den självfixerade destruktivitet som utspelats i boken innan. Kanske är det också en bok som människor i Sverige idag behöver ta till sig i den materialistiska, kortsiktiga och egocentrerade kultur som är vår.

I Ruts bok möter vi verkligt ansvarstagande och verklig nåd. Den nåden ledde till sann frihet och mänsklig upprättelse för slagna människor. Den mognad och den självutgivande kärlek som den varmhjärtade Boas erbjuder Rut har en gudomlig anstrykning som behövs också i vår tid.

Och en sak till: när jag läser Ruts bok är det solsken. Säden växer. Man äter, blir mätt och får över. Och solen lyser varmt och milt över människorna.

 

Lämna ett svar