Det här har varit en synnerligen späckad och varierad vecka. Under helgen hade jag förmånen att ha två intervjuer och därutöver ytterligare två signeringstillfällen med Sherlockboken. Och under tisdags-onsdagsdygnet hade jag den stora förmånen att vara inbjuden att delta i European Prayer Breakfast i Europaparlementet i Bryssel tillsammans med några andra inbjudna svenska besökare. Och vid sidan av dessa mer utåtriktade akiviteter har jag dessutom haft den vanliga undervisningen med elever. Mycket olika världar, men förmodligen ganska nyttigt!
Bönefrukosten är en tradition som hållits varje år sedan 1998, och det var mycket fint att se och få vara med i en sådan här samling med Jesus i centrum mitt i Europas politiska hjärta. Jag berör temat i gårdagens ledare i Världen Idag, och skriver bland annat:
“Bönefrukosten och allt det kristna opinionsarbete som under resten av året bedrivs i Europa är också en vass udd emot de sekulära drivkrafter som är starkare i Europa än i någon annan del av världen. Där gudlösheten sedan upplysningen har velat förkunna religionens död, reser sig fortsatt kristna ledare och gräsrötter över vår kontinent och förkunnar att vi inte bara lever för oss själva, utan att vi har fått vår värld som ett ansvar att förvalta, och att vårt medel inte är uppror och våld, utan kärlek.”
Jag kan inte bedöma exakt hur många som närvarade på samlingen, men det bör iallafall ha varit några hundra. Vad själva frukostätandet beträffar kan jag meddela att det nog var mer bön än frukost – vilket var en positiv överraskning! Gröt, fil, ägg och andra svenska basvaror göre sig icke besvär. En liten fralla och en stor dos croissanter är däremot en lagom brukostbuffé med kontinentala mått mätt….!
Bland dem som höll anföranden och ledde den gemensamma bönen fanns tidigare regeringschefter från både Polen och Slovenien, kanske ett tecken på att Östeuropa på flera sätt -trots ett halvt sekel av kommunistiskt förtryck – har en starkare kristen profil än många länder i västra delen av vår världsdel. Bland dem som läste Bibelord för de församlade fanns vår svenske parlamentariker Lars Adaktusson, som trots sin ringa politiska rutin imponerar alltmer i initiativförmåga, klokskap och det som vi i kyrkan kallar urskillning. (Och det skriver jag inte för att jag råkar sitta bredvid honom på bilden ovan, utan för att han faktiskt gör det: imponerar.)
Europa är sannerligen inte den enklaste miljön att förkunna en kristen tro och kultur i. Men det är likafullt en miljö i stort behov av bibliskt grundade principer av Guds kärlek, sanning och försoning som verktyg att möta samtidens utmaningar. Därför är det vårt uppdrag som svenskar och europeer att inte förtröttas, utan fortsätta den kallelse som är vår.
Lämna ett svar