Såhär mitt emellan julhelg och det nya året är det tid för lite återhämtning och eftertanke. Ja, det vill säga, för dem som lyckas undgå att dras in i tokstressen som vill använda mellandagarna till att förmå oss att köpa ännu fler prylar vi inte behöver.
För vår familj är dock mellandagarna av naturlighet ändå något späckade med viss planering och inköp, då vi dagen före nyårsafton firar vår lillflicka som nu blir sex år. Det där med att få vara förälder till ett eller flera barn är något förunderligt. Det är fantastiskt. Men ofta både jobbigt och påfrestande. Men likafullt förunderligt.
När vi läste julevangeliet med familjen på juldagen var det ett inslag jag lade lite speciellt märke till just i år – en till synes oväsentlig detalj. Lindorna. De säger något väsentligt. Själva födelsen och händelserna däromkring är ju även i Lukas mer informativa skildring ändå väldigt kortfattat beskrivna. Maria lindade barnet och lade honom i den välkända krubban.
Just det här året har jag haft anledning att fundera en del kring några andra lindor, drygt trettio år senare i historien. När Jesus avslutar sitt jordiska liv i plågsam och förnedrande avrättning, tar hans kropp om hand och sveps i ett linnetyg och läggs därefter i graven. När Jesus har gett upp möjligheten att rädda sig själv från korset, när han ger sitt liv för människorna och överlämnat sin kropp åt döden, då tar Josef från Arimatea – och kanske ytterligare några – hans kropp och lindar omsorgsfullt in den för att ge kroppen ett värdig klädnad i döden.
De blir en ganska talande parallell, att när Gud själv gett upp sin plats som universums skapare och Herre och låtit sig födas som en liten, oskyddad människa, då tar även den gången Maria – kanske med hjälp av en annan Josef – den hjälplöse Jesus och lindar honom och och ger honom skydd och trygghet.
Gud själv gör sig beroende av vanliga ofullkomliga människor både vid början och vid slutet av sitt jordiska liv. Det ligger något vackert i det.
På den tredje dagens morgon springer Petrus och Johannes på kvinnornas ord till graven för att se om deras ord om den tomma graven verkligen är sanna. De stiger in i graven och får då se att Jesu kropp är försvunnen. Men linnebindlarna är kvar. Senare får de också möta Jesus som uppstånden. Men det enda som finns kvar från honom där och då är linneduken som omfamnat hans kropp.
De där lindorna markerar början och slutet på Jesu jordiska tillvaro. Vid båda tillfällena avsade han sig sin egen allmakt och utlämnade sig till mänsklig hjälp och omsorg. Kanske är det också en bild för den omsorg som Gud därför också visar oss. Men också för den omsorg också vi behöver visa varandra.
