Kärlek och ateism – kan de gifta sig med varandra?

Som så ofta i bloggosfären ser jag att det har stormat till lite i ett vattenglas, och jag känner mig därför nödgad att skriva några rader till respons på matematikprofessorn Olle Häggström som kritiserar mig i ett blogginlägg med rubriken Mygg med kanoner härom dagen. Jag kan väl tycka att han själv ägnar onödigt stor kaliber åt en myggfråga, men OK.

Upprinnelsen var en snabbtangentad diskussion i en Facebookuppdagering hos Patrik Lindenfors om huruvida en kristen eller sekulär grund är bäst för en skola (läs:Lundsberg). Jag lade då ett ord för att en kristen världsbild och människosyn är den enda som ger en objektiv grund för medmänsklighet och omsorg. I sociala medier plitas ju formuleringar bekant ner på stört, utan samma noggrannhet i formuleringarna som i akademiska verk. Matematikern Häggström lägger nu i sitt blogginlägg ganska många rader på att visa att jag inte presenterat något logiskt vattentät bevis för min tes.

Visst kan jag lägga ett antal rader på att lägga fram deduktiva resonemang, men gör det av förståeliga skäl ganska sällan i snabba facebookdiskussioner. Det jag däremot gjorde var att anföra en kort kommentar från en person som ifrågasatte budet att älska och respektera varje medmänniska. Jag menar att ett ifrågasättande av detta är också fullt rimligt ur en ateistisk synvinkel. Därmed inte sagt att ateister skulle sakna kärlek, respekt, medmänsklighet eller liknande, eller ens med nödvändighet uppvisa detta i lägre grad än gudstroende. Det är fullt möjligt att så är fallet, men det är inte det som är argumentet. Min poäng är att varje ateist som ifrågasätter kärleksbudet gör så i full enlighet med sin gudlösa grundsyn.

Ett logiskt argument i denna sak skulle kunna se ut exempelvis såhär:

1. I en naturalistisk världsbild är människan enbart resultatet av en kombination av slump och naturligt urval.

2. I en naturalistisk världsbild existerar inga objektiva moraliska värden eller påbud.

3. Frånvaron av objektiva påbud inkluderar även budet att älska sina medmänniskor.

Slutsats: Den som bekänner sig till en naturalistisk världsbild har därmed inte heller någon av sin världsbild given plikt att älska sina medmänniskor, eller följa andra moraliska påbud.

Den som vill fila till formuleringarna ovan är förstås välkommen att göra så, det har jag inget emot. Den som vill förneka någon av premisserna bör däremot lämpligen argumentera för sin sak.

Den poäng jag vill lyfta är dock som följer: jag är övertygad om att även ateister upplever något slags moraliskt krav på sig att visa omtanke och kärlek gentemot sina medmänniskor. Och detta är i sig ett indicium på att naturalismen är falsk! Förekomsten av objektiv moral är också ett viktigt tecken på existensen av en yttersta moralisk auktoritet.

Hur vi bäst bör visa detta mot varandra är en annan diskussion. Josef Fritzl framfördes i professor Häggströms inlägg som exempel. I det fallet bör vi vara överens om att vi bör förklara hans gärningar mot sina barn som moraliskt djupt förkastliga (om vi för ögonblicket bortser från den ovan nämnda slutsatsen att en naturalistisk världsbild saknar objektiva moraliska påbud och förbud). Frågan är: har Fritzl därmed för evigt förlorat rätten till kärlek?

Låt oss dra frågan ett steg längre – till någon politiker/företagare eller annan yrkesperson som de flesta av oss är överens om har handlat orätt. Är denne ändå värd kärlek? Eller den, eller den, eller… du och jag? Någon – jag minns inte vem – har reflekterat över detta ämne med följande exempel: Vi tänker oss att all ondska på jorden skulle förintas vid exakt midnatt. Följdfrågan blir då: Hur många av oss skulle vara säkra på att finnas kvar i livet fem minuter över tolv?

VI människor hamnar lätt i en – måhända ofrivillig – självrättfärdighet som nog är ganska orimlig. Vi målar gärna ut någon uppenbar ogärningsman som ett exempel på en person som förverkat rätten att bli älskad. Skillnaden mellan oss och Fritzl är en skillnad i art, inte i grad. Men är det verkligen alldeles säkert det? Han hade sin frestelse, han föll och åsamkade sin familj enormt lidande. Vi har våra frestelser, och vi faller, vi också.

Jag tror därför att det finns en gudomlig poäng i världens mest välkända bibelord, Johannes 3:16 ”Ty så älskade Gud världen, att han gav den sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.” Gud älskade världen, oss allihop, med de goda och onda sidor som vi alla har. Han kom för att låta denna totalt utgivande kärlek uppfylla världen med det fullkomliga liv som varje människa längtar efter. Det är ett liv som han till och med vill ge till mig. Och till dig.

 

 

 

Kommentera